|
2007-04-19
1. EU vill avskaffa yttrandefriheten
2. Timbro – podcast – frihetsröster
3. Alla tjänar på att förmögenhetsskatten avskaffas
4. Global uppvärmning – Domedagen inställd
5. Feminismens blinda fläck - 95 % av alla människor slår aldrig någon
6. Svenska kvinnor lider av mental blockering
Ett tal till skolavslutningen?
Har någon som du håller kär slutat skolan?
1. EU vill avskaffa yttrandefriheten
Visst har Sverige inskränkt yttrandefriheten redan när man införde lagen om hets mot folkgrupp eftersom åsikter om en folkgrupp därmed har kriminaliserats. Gränsen inför detta brott är dock godtycklig. Gränsen borde istället dras strikt där åsikterna övergår till hot och stämpling till mord osv. Ingen grupp ska ha adelsprivilegier utan alla människor ska vara lika inför lagen. Det ska inte vara värre att hota en turkisk invandrare än det är att hota en etnisk svensk.
Samma princip gäller förslaget om att politiker ska ha en särskilt upphöjd ställning genom att hot mot politiker ska ge en mer sträng påföljd än hot mot en icke-politiker. Jag förstår inte hur någon kan ta sådana förslag på allvar. När frångick vi principen om allas likhet inför lagen? Jag trodde nämligen att detta var en viktig rättsprincip, men icke.
Ilan Sadé tar upp ett fall där åklagarmyndigheten i Sverige tar upp ett åtal mot en Burlövspolitiker som skrivit ofördelaktigt om invandrare i en motion till kommunfullmäktige.
Den Sverigedemokratiska politikern Dahn Pettersson har påstått i en motion att kosovoalbaner tar in huvuddelen av allt heroin som konsumeras i landet.
Jag förstår inte problemet. Det måste väl vara enkelt att ta fram fakta och såga Pettersson längs fotknölarna. Men det gör man inte, nej man åtalar honom istället. Inser ni inte faran med den här utvecklingen?
Men det stannar inte här, tyvärr. Henrik Alexandersson har uppmärksammat att utrikesministrarna i EU:s medlemsländer troligen kommer att besluta att förintelseförnekelse ska förbjudas och straffbeläggas.
Det känns surrealistiskt. Är det här våra bästa argument mot galningar som inte kan skilja på fakta och fiktion?
Det slutade dock med en EU-rekommendation om att förbjuda förintelseförnekelser. Men tolkningen är osäker. Har man väl beträtt den här sluttande banan går det inte att stanna…
Yttrandefriheten är i stor fara. Särskilt med tanke på att så få stod upp för de danska karikatyrtecknarna när det väl begav sig. Då blev våld och hot rätt, medan satir blev något fel.
2. Timbro – podcast – frihetsröster
Den senaste månaden har jag haft väldigt mycket att göra och jag har därför inte haft så mycket tid över till att läsa in och analysera sådant som händer i vårt samhälle. Tur är det då att jag som födelsedagspresent fick en mp3-spelare så att jag kan få in kunskap och fakta samtidigt som jag gör något praktiskt eller då jag behöver något att göra mellan två jobb.
Mot den bakgrunden har jag äntligen tagit mig tid till att lyssna på Timbros podcast-satsning som är ett spännande försök att öka intresset för frihetens och borgerlighetens idéer. Jag vet att dessa inspelningar har några månader på nacken, men de är fortfarande värda att lyssna på. Här nedan följer mina reflektioner på de podcasts som jag lyssnat på hittills:
Fredrick Federley beskriver sin ideologiska resa högerut samt beskriver CUF:s och Centerpartiets förnyelse och återgång till de ideologiska rötterna. Han förklarar hur Timbro och Frederic Bastiat har hjälpt honom i hans egen utveckling samt hur han påverkat Centerpartiet i rätt riktning i exempelvis kärnkraftsfrågan. Han pratar även om sin sociala bakgrund samt om hur han, precis som Dick Erixon, spelade en avgörande roll när Centerpartiet övergick från socialdemokratiskt kramande till att bli en fullvärdig medlem i den borgerliga familjen. Federley var en av de största motståndarna till samarbetet mellan Centerpartiet och Socialdemokraterna. Den tiden känns avlägsen, vilket betyder att den mentala bilden av Centerpartiet verkligen har förändrats.
Han berättar också om hur han under sin ordförandetid i CUF började göra skillnad på förvaltare och ledare. Förvaltaren administrerar det som finns för tillfället medan ledaren tänker framåt och har en vision. Förvaltaren är karriäristen som mer tänker på vad som är smart och strategiskt än vad som är rätt och fel. Ledaren vågar i sin tur utmana och leda människor. Han eller hon vågar riskera sin egen ställning för det som är rätt eller fel. Han vågar satsa för att vinna eller förlora. Sverige har för få sådana politiker. Tur då att Federley lyckades utvecklas till en sådan.
Martin Borgs talar kring sin film ”1200 miljarder” som finansierades av Skattebetalarnas förening och som gjorde en stor publiksuccé. Borgs åker ut med en sheriffbil för att jaga slöseri med skattebetalarnas pengar. Han berättar om hur idén till filmen uppstod, hur finansieringen löstes samt hur inspelningen gick till. Även tiden efter primärvisningen behandlas och Borgs beskriver hur allmänheten och hans närmaste mottog filmen. Det han mest oroade sig över var vad hans mor och tre kusiner skulle tycka. Anledningen är att hans mor är socialdemokrat och tog mycket illa vid sig när Borgs som 15-åring blev medlem i MUF samt att hans tre kusiner var som bröder för honom och under hans barndom såg han upp till dem.
Filmen handlar om skatteslöseriet och syftet med den är att starta en konstruktiv debatt om vad våra skattepengar bör gå till. När systemet har växt sig så stort som det har i Sverige tappar vi bort varandra, det finns ingen tydlig koppling mellan inbetalning av skatt och leverans av statlig service och bidrag. Det saknas även en medvetenhet hos de som mottar service och bidrag om varifrån finansieringen härstammar. De sociala banden är helt avklippta och människorna anonymiseras.
Extra intressant är att Borgs medvetet strävade efter att bli en svensk Michael Moore, vilket är något han lyckats med. Den positionen var innan ”1200 miljarder” ledig i Sverige och som gammal PR-konsult visste Borgs att det viktigaste är inte att vara bäst utan att vara först. En något bristande logik ligger i Borgs två motsatta motiv, dvs. 1. Att skapa en konstruktiv debatt om vad skattepengarna bör gå till och 2. Att bli en svensk Michael Moore. Här måste han välja, han kan inte få både och. Väljer han ettan blir det svårare att få uppmärksamhet och slå igenom i mediebruset, väljer han två får han uppmärksamhet, men får problem med trovärdigheten. Martin Borgs har det gemensamt med Michael Moore och Janne Josefsson att de skapar uppmärksamhet och provocerar. De har också det gemensamma att de använder falsk marknadsföring och falsk varudeklaration då de kallar sina verk för dokumentärfilmer. De är snarare krönikor, propagandafilmer eller personliga betraktelser. Ett plus vill jag dock ge Borgs för att han använder humorn för att avslöja underliggande motiv hos många politiker såsom Moderaterna som före valet 2002 ville sänka partistödet medan de efter katastrofvalet ville höja partistödet. Sådant hyckleri bör avslöjas med alla tänkbara medel, den som ger sig in i leken får leken tåla. Detta kontrasterar mot Michael Moores förutsägbara trams och plumpa humor samt Janne Josefssons aggressiva stil där hårdvinklingar marknadsförs som pretentiös grävande journalistik.
Maria Rankka , chef på Timbro, talar om mobilitet och resor. Hon tar bland annat mellanstadieskolan Kipadalante (en charterskola, amerikansk motsvarighet till vad vi i Sverige kallar för friskola) som ett gott exempel på hur disciplin, hårt arbete, ordning och reda, tydliga mål, långa skoldagar, kravställande men också belöning vid uppfyllande av mål kan uppnå stordåd för elever med en ofördelaktig social bakgrund. Föräldrarna till eleverna är lågutbildade med låga inkomster och är föga engagerade i barnens skolgång och en majoritet är färgade. Eleverna på den skolan har mycket sämre förutsättningar än vad vi har. När skolan startade för fyra år sedan var studieresultaten långt under genomsnittet i lokalområdet – San Diego, nu är studieresultaten över genomsnittet. Något rätt måste de ju göra, eller hur? Så nog borde vi kunna prestera bättre? Mot den bakgrunden är det lätt att inse att Jan Björklund är på rätt väg. Flum och snällism är helt enkelt inte särskilt snällt.
Ett annat intressant koncept är fuck-off-money som är vanligt i USA men som är ytterst ovanligt i Sverige där hushållens marginaler är alltför små. Om räntan stiger tvingas många att flytta, såvida de inte har fast ränta och betalar mer över tid. I Sverige är trygghet att få bidrag från staten när man förlorar arbete eller blir sjuk eller om något annat händer. I USA är trygghet att ha så stora marginaler att man kan spara ihop till en buffert som kan användas när något negativt händer. Det är mot den bakgrunden som finansministern under den borgerliga regeringen 1991-1994, Anne Wibble, talade om att målet är att alla hushåll ska ha en hel årslön som sparkapital. Föreställ er tryggheten att ha en årslön på banken? Vilken frihet och trygghet det skulle medföra. Då skulle man inte stanna kvar på en arbetsplats som man vantrivs på. Då stannar man inte hos en arbetsgivare som är outhärdlig. Istället för att stå ut och lida eller sjukskriva sig för att behålla sin ordning i LAS-kön kan man helt enkelt byta arbete. Tillgången till Fuck-off-money ökar rörligheten på arbetsmarknaden och förbättrar matchningen mellan arbetsutbud och arbetsefterfrågan.
Ett ytterligare fenomen som behandlas är miljörörelsens syn på resor i sig, på flyg och bilar. Istället för att attackera konsekvenserna och minimera de negativa miljöeffekterna attackerar man flyg och bilar i sig. Eller hur förklarar man att Miljöpartiet hellre förbjuder stadsjeepar i stadsmiljö än att begränsa effekterna av trafik i storstäder. Men å andra sidan, många på högersidan är emot ett förslag där Miljöpartiet ligger rätt, dvs. att prissätta utrymmet i Stockholm via biltullar. Vet inte hur Rankka ställer sig i den frågan, men det skulle öka hennes trovärdighet om hon tog upp den frågan.
Susanna Popova talar om rekommendationen ”en sak i sänder” som vuxna förmanar sina barn som alltför ofta vill att allt ska hända på en gång. Principen ”en sak i sänder” gäller även i svensk samhällsdebatt. Som exempel tar Popova upp feminismens hårdfasta grepp om samhällsdebatten under 1990-talet och den nuvarande klimathysterin. Hon söker sig tillbaka till affärsidén om ”det naturliga steget” som var en rörelse under 1990-talet som också klädde sig i en vetenskaplig språkdräkt men som struntade i vetenskapliga metoder och vetenskaplig kritik. Affärsidén var helt enkelt avlatsbrev för att hjälpa företag att vara moraliska, precis som utsläppsrättigheter för koldioxid fungerar idag. När en trend råder biter inga vetenskapliga argument, då är det känslomässiga utspel som gäller. Hennes slutsats är att vinnare i media och samhällsdebatt inte är de som söker efter sanningen utan de som tidigt identifierar det som människor oroar sig för.
Värt att nämna är också Popovas referat från Fredrik Reinfeldt kort efter att han installerat sig som statsminister. Han förklarade kort och gott att någon kvotering kommer det inte att bli tal om. På frågan om vad han ville göra istället svarade han att han inte tycker att man måste hitta på motförslag till dåliga idéer. Där satt den och Reinfeldts aktier steg något i mina ögon.
Tove Lifvendahl uppehåller sig kring kulturell identitet och integration. Hon tar upp USA som en förebild när det gäller att finna lösningar på integrationsproblem samtidigt som hon tar upp USA:s baksidor såsom de grupper i USA som söker lösningen i kvoteringar. Lifvendahl avfärdar kvoteringar som diskriminering. Hon talar dock om den individuella diskriminering som förekommer utan statens inblandning utan att någon gång nämna det trendiga ”strukturell diskriminering”. Lifvendahl var tyvärr något ljum och osammanhängande. Det är ibland lite svårt att ställa om sig när hon talar om något helt annat. Förvisso är det lite grann av tjusningen då hennes program är som en visning av vykort från skilda delar i världen.
Anders Hjemdahl talar med en monoton och nästan sövande röst om kommunismens och diktaturens dödskultur och förtryck. Han berättar om sin barndom då han växte upp bland vänsterradikala släktingar som ledde in honom in i en enkel värld där allt ansvar ligger någon annanstans. De själva tillhör den goda gruppen och den onda gruppen är alla kapitalister och övriga aktörer som skapar all ondska i världen. Frågan är bara vad den nordkoreanske bonden har gjort för ont för att behöva svälta ihjäl och bevittna sina barn dö av lunginflammation eftersom kommunistledaren inte behagar öppna upp ekonomin för sådana ”petitesser”.
Emellanåt blir Hjemdahls monotona röst en nackdel, exempelvis när han beskriver skönheten på Gotland. Men som helhet blir effekten av Hjemdahls tonläge att kommunismens och socialismens tankegångar om ansvarsfrihet och historisk materialism även förmedlas känslomässigt. Det är inte bara orden som skapar förståelse för hur ett tankesystem är uppbyggt, även röstläget har betydelse.
Särskilt pedagogisk blir Hjemdahl när han beskriver och refererar till den karta över Koreahalvön nattetid som publicerats i Magasinet Neo där södra delen av halvön lyses upp av små stjärnor som består av belysning i städer och landsbygd. På den norra halvön är allt mörkt förutom för en ensam, stark och kall stjärna som härstammar från Kommunistpartiets palats i huvudstaden Pyongyang. Även Hjemdahls beskrivning av 1968-rörelsen och hans tidigare engagemang i densamma är stark. Ett exempel är en av de gånger då han började tvivla på sin inneboende godhet då han som militant vänsteraktivist jämförde sin klädsel med några skinnskallar som var på väg till samma plats som han själv för att – ja ni vet, slåss. Andra gånger som tvivel såddes i hans hjärna var när han besökte de baltiska staterna. Till skillnad från andra som var aktiva under 68-rörelsen kunde han ifrågasätta sina ståndpunkter och positioner samt ta in sådant som inte överensstämde med den ideologiska kartan.
Alla podcasts finns att lyssna på här.
Fortsättning följer.
3. Alla tjänar på att förmögenhetsskatten avskaffas
Den här artikeln har tidigare varit publicerad i lokaltidningen Avesta Tidning i något modifierad form.
Vissa undrar hur Centerpartiet kan ställa sig bakom regeringens beslut att avskaffa förmögenhetsskatten. Svaret är att förmögenhetsskatten är en av de skatter som skadar samhällsekonomin mest samtidigt som den enbart ger ett marginellt bidrag till statskassan.
En förmögenhetsskatt försvårar för den som vill samla ihop kapital för att investera i företag och projekt som ger mer jobb i framtiden. Detta gör att utländska investerare som slipper denna skatt har en fördel framför svenska investerare.
Som en följd av det väljer många förmögna att placera sitt kapital utomlands för att undvika att det förbrukas alltför fort. De absolut mest förmögna såsom H&M:s Stefan Persson har dock, sedan flera år tillbaka, redan fått en stor del av sin förmögenhetsskatt avskaffad av Socialdemokraterna.
Visst kan man säga att det främst är förmögna som tjänar på att förmögenhetsskatten avskaffas. Men på sikt tjänar vi alla på att den skatten försvinner. Vill vi ha ett bättre företagsklimat kan vi inte ha skatter som förhindrar investeringar och driver kapital utomlands.
Dessutom behöver inte den person som äger en fastighet ha särskilt mycket tillgångar utöver fastighetens värde, vilket i sin tur kan leda till att människor tvingas flytta från sina hem på grund av statens politik. Är det rättvist?
Så den som inte anser att förmögna människor ska ha rätt att behålla frukterna av sitt eget arbete bör åtminstone av egoistiska skäl glädjas åt att regeringen tar bort en skatt som försämrar vår tillväxt och vårt handlingsutrymme. I det här fallet är priset för att vara missunnsam mot rika människor alltför högt.
4. Global uppvärmning – Domedagen inställd
IPCC:s andra del av dess fjärde rapport avhandlar hur olika delar av jordklotet kommer att påverkas.
Värst kommer det att bli vid ekvatorn och de länder som idag har varmt, där kommer torka, sämre skördar och liknande problem uppstå. På norra halvklotet finns det dock vissa fördelar såsom lägre uppvärmningskostnader, bättre skördar och bättre underlag för turism. Men ordföranden i IPCC, Rajendra Pachauri, betonar att alla borde oroa sig eftersom en globaliserad värld gör att alla kommer att drabbas. Hur framkommer inte i artikeln, men jag utgår från att det är miljöflyktingar som åsyftas. Men med tanke på att vi i västvärlden faktiskt behöver fler invånare som kan arbeta för att försörja en alltmer åldrande befolkning borde det inte vara ett så stort problem.
Bjarne Andresen som är professor på Niels Bohr institutet på Köpenhamns universitet utmanar IPCC:s syn på global uppvärmning när han påstår att det är meningslöst att tala om en genomsnittlig global temperatur.
I dokumentärfilmen ”Global warming - Doomsday called off” får fler konsensusforskare på klimatområdet presentera alternativa förklaringar till den uppvärmning som vi har sett hittills.
I filmen framgår det att cykloner och stormar och andra oväder är mer vanliga vid låga temperaturer än vid höga. Det är också intressant att notera att jordens yta har värmts upp över tiden, men att temperaturen i troposfären inte har förändrats nämnvärt. Koldioxidteorin borde leda till högre temperaturer i troposfären. Det finns också mätproblem, mätning av temperaturer från ballonger och satelliter är någorlunda säkra medan mätningar av yttemperaturen kan ha många brister. Ett exempel är att städer är generellt varmare än landsbygd på grund av asfalt och andra ytor som absorberar värme. Det ger en felaktig bild av temperaturutvecklingen eftersom den lokala temperaturen stiger på grund av att landsbygd med skog har ersatts med städer.
Nils-Axel Mörner, professor i Stockholm kan visa att vattennivån på Moldiverna har sjunkit över tiden vilket strider mot vad havsnivån borde göra. Den troliga förklaringen tros vara att förångningen balanserar den havsnivå som borde vara högre i enlighet med graviteten.
John Christy påpekar att klimatmodeller grundar sig på en lista av grundregler för att simulera verklighetens temperaturutveckling, problemet är bara att verklighetens grundregler är så många att det omöjligen går att göra meningsfulla simuleringar.
Danne Nordling har i en blogpost också förklarat varför klimatmodellerna är osäkra instrument för att prognostisera framtida klimat.
Slutligen några projekt som kan komma att bli framtidens energilösning.
Intressanta möjligheter inom solcellsforskningen.
Vågkraftsforskningen har också utvecklingspotential.
5. Feminismens blinda fläck - 95 % av alla människor slår aldrig någon
Den eviga frågan om könsskillnader har fått ännu en genomgång. I DN den 15 april finns en artikel om psykologiprofessorn Janet Shibley Hyde införd. Hon har sammanställt ett antal experimenterade studier som visar att skillnader mellan män och kvinnor beror på förväntningar och kultur. När testledaren informerar män och kvinnor i en grupp att män i genomsnitt lyckas bättre på matematik än kvinnor då presterar kvinnor sämre än män, men när testledaren säger att båda könen i genomsnitt är lika bra presterar kvinnor lika bra som män. Jag är något skeptisk till att dra så långtgående slutsatser av små experiment, även om de är sammanställda via metaanalyser, eftersom de inte är statistiskt säkerställda. Men jag tvivlar inte en sekund på att förväntningar har betydelse för människors beteende.
Det finns också brister i slutsatserna. Ett exempel är att Hyde påpekar att flickor från Kina och Rumänien presterar bättre än amerikanska pojkar inom matematik. Hon nämner inget om hur väl pojkar i Kina och Rumänien står sig i förhållande till flickor i respektive land. Självklart påverkar kulturen prestationerna i skolan, men varför lyckas då pojkar bättre än flickor inom matematiken världen över? Finns det då inget naturligt gemensamt kulturerna emellan?
Hydes slutsatser blir också tvivelaktiga när de ställs mot en annan psykologiprofessor vid namn Claude M Steele som myntat begreppet stereotyphotet. Hans slutsats (eller axiom?) är att alla påverkas av stereotyperna män och kvinnor, oavsett om någon säger något eller inte. Om sådana fall blir ju de experiment som utförts meningslösa såvida man inte har lyckats hitta kvinnor som inte känner till stereotyperna. Hur kan de påverkas av testledaren när de redan är indoktrinerade i stereotypen om kvinnan som sämre i matematik? Någon av professorerna har fel, vilken av dem?
Enligt Hyde är det en myt att män är bättre på matematik och spatial förmåga och att kvinnor är bättre på språk och är mer verbala. De enda skillnaderna mellan män och kvinnor är, enligt Hyde, att män är mer aggressiva, alla fall fysiskt, och att män onanerar mer samt är mer positiva till sex och tillfälliga partners. Pojkar är också i genomsnitt mer fysiskt aktiva redan från två års ålder. Dessa fakta måste ju ändå vara grunden till att mäns och kvinnors fortplantningsstrategier faktiskt skiljer sig åt och att det därför är naturligt med könsskillnader.
Ingen forskare med anseende tror längre att kvinnor är mindre intelligenta än män, istället är det rådande paradigmet inom vetenskapen att män och kvinnor är bra på olika saker men att de har lika hög IQ.
Det Hyde bevisar är inte att könet är en social konstruktion utan att könet inte enbart är en biologisk konstruktion, om nu någon trodde det. Det Hyde visar är att sociala förväntningar har betydelse och att det är ett växelspel mellan miljö och arv som ligger bakom könsskillnader.
Oavsett hur det är med könsskillnaderna, vilket är ett intressant spörsmål som kan föras utan några feministiska övertoner om osynliga strukturer och annat trams, kan Hyde verkligen lära feministerna något viktigt som de tydligen inte känner till. Den som har gått på ROKS hysteriska retorik bör läsa följande citat hundra gånger och reflektera över vilken hetspropaganda de har klämt ur sig de senaste åren: ”Och kom ihåg att 95 procent av alla människor aldrig slår någon. Men bland de 5 procent som slåss är de flesta män”. 5 %! Inte män, 5 % av alla människor! Det blir väl högst 10 % av alla män? Således är 90 % av männen inte våldsamma! När ska detta faktum fastna!?
Det är också väldigt intressant att förväntningarna bara påverkar flickor och kvinnor negativt. Varför tillämpas inte de här teorierna på de pojkar som presterar sämre än flickor i skolan världen över? Var finns konsekvenserna? Är det inte så att lärare, som ofta är kvinnor, har vissa förväntningar på pojkarna att de ska vara på ett visst sätt? Att pojkar ska vara mer bråkiga? Att pojkar ska vara sämre på att koncentrera sig? Att pojkar ska vara sämre på att prestera i skolan än vad flickor är? Lever vi i ett matriarkat eftersom pojkar presterar så dåligt jämfört med flickor? Eller får pojkarna skylla sig själva eftersom de tillhör den förtryckande klassen? (Var har vi hört detta förut?). Försök förklara för mig hur den feministiska logiken fungerar. Jag har försökt i åratal, men jag måste erkänna att jag går bet.
Jag har tidigare skrivit om psykologiprofessorn Steven Pinker som är lika extrem åt det biologiska hållet som Hyde är åt det sociala hållet. (Under rubriken ”The blank slate och färgen på täcket”.)
I detta fall intar jag, för en gång skull, en mittenposition, även om jag lutar mer åt Steven Pinkers mer vetenskapligt grundade resultat.
Läs även om Annika Dahlström som motvikt till den sociala teorin. (Under rubriken ”Nytt på feministfronten”.)
6. Svenska kvinnor lider av mental blockering
Tomas Brandberg hänvisar i Captus Tidning till en SIFO-undersökning som visar att 93 % av Sveriges kvinnor anser att de lever i ett jämställt förhållande. Vad är då Jämo:s svar på det? Jo, svenska kvinnor lider av en mental blockering. Blir man förvånad?
Det är tröttsamt med debattörer som betraktar yttre faktorer som orsaken till en människas situation och tillstånd, särskilt om debattören försöker leka liberal, såsom Caroline Dahlman.
Slutligen vill jag återkomma till det jag tidigare har kommenterat här på sidan, nämligen Duke Lacrosse-fallet som visar hur viktigt det är att stå emot hysteriska feminister, såsom centerpartisten Johan Linander, för att bevara rättssäkerheten i Sverige.
När man politiserar den juridiska tillämpningen blir det så här, opinionsmaffian blir en osynlig domare och maktkåta jurister anpassar sig efter kraven. I det här fallet var det en svart kvinna som anklagade tre män för våldtäkt. Det har efteråt visat sig att förundersökningen varit under all kritik och att de tre männen hade trovärdiga alibin vid den tidpunkt då våldtäkten påstås ha ägt rum. Thomas Sowell var dock en av de som tidigt insåg vad det hela handlade om. Han genomskådade charlatanen till åklagare Michael Nifong och avslöjade hur feministiskt respektive multikulti hysteri leder till stora orättvisor.
Parternas oskuld är så uppbenbar att chefsåklagaren i North Carolina använder orden ”innocent” istället för ”insufficient evidence”. En väldigt stor betydelseskillnad.
Men i CUF:s och Linanders värld ska väl de tre männen bevisa att kvinnan som anklagar dem samtyckte till samlaget.
/Fredrik Runebert
|
