HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Avslutets harmoni
 

Nu släcktes ljuset i lokalen, larmet aktiverades och dörren stängdes. Med tunga steg och med en djup suck började Harald traska hem till sin lilla etta. Det hade varit en tung dag, precis som i går, precis som i förra veckan och förra månaden. Kanske hade han hållit på ett helt år, Harald visste inte riktigt. Hans tidsuppfattning hade börjat försämras i takt med det koncentrerade arbete han ägnat sig åt under en lång period. Men trots all trötthet kände han en omfattande stolthet husera i hela hans väsen och han strålade av självförtroende och självkänsla. Han spatserade upprätt med rak rygg och med en glad uppsyn av tanken på vad han åstadkommit under veckan. Han älskade verkligen sitt jobb och han gladde sig obegränsat åt sina prestationer.

Men för varje steg han tog, för varje djupt andetag han drog, desto mer sorgsen och deprimerad blev han. Någonting började gro inom honom, något som gnagt i honom varje gång han haft en lugn stund för sig själv. Därför hade han sett till att hålla sig upptagen med någon viktig arbetsuppgift eller att omge sig med människor som har samma intresse av och förmåga att arbeta som han själv. Hans tålamod med lata och håglösa människor började tryta betänkligt, och han ansträngde sig för att undvika personer som hellre pratade strunt och sög ut energi, än att komma till saken snarast möjligt och som faktiskt erbjöd värde mot värde.

Harald kände alltför väl igen den pockande känslan av otillfredsställelse med sin egen situation som för var minut blev allt starkare. Med en blandning av skräck och desperation försökte han börja fundera på de problem som han möter i sitt arbete. Men den gnagande känslan av ensamhet och övergivenhet överrumplade den stolthet som han tidigare känt. Den fruktansvärda ångest som just nu samlade sina krafter till en själslig flod dränkte all den glädje han känt över sitt goda arbetsresultat. Något fattades honom. Men han kunde inte identifiera vad. Något var fel och han hade länge försökt komma på vad det var som inte stod rätt till. Varje gång hade han gått bet. Till slut hade han gett upp och börjat arbeta än hårdare än tidigare. Tyvärr orkar inte kropp och psyke med hur mycket arbete som helst så därför uppstod obligatoriska stunder av ångestladdade reflektioner som aldrig ledde till någon slutsats. Harald rös av frustration över att behöva må så dåligt trots att han arbetat så hårt för att förbättra sitt välstånd. Vad är det som existensen egentligen begär?

Nu hade smärtan spritt sig till hela kroppen, samtidigt som huvudet fylldes av osammanhängande tankar som nästlade ihop sig till stora trasselsudd som inte går att vira upp i första taget. Psyket gick på autopilot och vägen var en enkelriktad återvändsgränd. Harald visste vad som väntade och det fanns ingenting, absolut ingenting, som han kunde göra för att undslippa denna orgie i ångestladdad smärta. Han började känna behovet av att gråta, men inga tårar kom. Det var länge sedan tårarna lyckades tränga sig fram genom hans själs fönster. De var igenbommade av någon anledning. Därför kom den förtvivlan som sökte en väg ut att fastna inom Haralds psyke. En stor damm av bedrövelse kom därmed att bildas i den själ som tidigare var så stolt. Vad var problemet? Varför kunde inte Harald njuta av sina framgångar?

Efter en lång natt med enbart tre timmars oregelbunden sömn ringde Harald upp sin gode vän Per som varit en nära lierad ända sedan gymnasietiden.
- Jag håller på att bli tokig. Jag har knappt fått en blund i natt, började Harald samtalet efter de sedvanliga hälsningarna.
- Nu igen? Har du taggat ned lite inför helgen?
- Exakt, det är samma visa varenda gång. Jag börjar tröttna på det här?
- Vad är det som trycker dig då? Jag har aldrig fått någon rätsida på det hela.
- Det är just det som är problemet. Jag har ingen aning om vad som är felet. I vanliga fall är jag duktig på att fokusera på problemen för att sedan söka efter en lösning. Men nu står jag helt rådlös. Inte ens en ledtråd.
- Underligt. Har du sökt läkarhjälp?
- Jodå, de ger mig olika mediciner, utan att direkt engagera sig i mina svårigheter. Men de där medicinerna hjälper inte och jag har slutat ta dem. De är bara bortkastade pengar.
- Har du funderat på mindre konventionella lösningar?
- Som vaddå?
- Hypnos.
- Hur skulle det hjälpa?
- Vet inte. Kanske skulle du kunna få kontakt med ditt undermedvetna och på så sätt identifiera problemet. För någonting är ju fel när du mår så här dåligt. Kropp och själ säger ifrån för att något i din situation är fel.
- Jo förvisso.
- Annars kan du ju alltid uppsöka en psykolog. Vissa psykologer tillämpar ju hypnoser för att diagnostisera ett problem.
- Psykologer? Förträngda behov och perversa önskningar från barndomen?
- Haha… Nja, alla psykologer är ju inte freudianer.
- Nej vissa är ju jungianer och tror på kollektiva medvetanden.
- Jag kan tipsa dig om en psykolog som varken är freudian eller jungian utan ägnar sig åt systematisk vetenskap, ja så gott det nu går när det gäller människans psyke.
- Du kanske har rätt. Man kan ju alltid prova, för status qou är inte ett alternativ.
- Okey, hon heter Agda Eriksson och driver en privat klinik någon kilometer utanför staden. Jag mailar dig hennes kontaktuppgifter.
- Tack, jag uppskattar verkligen ditt stöd.
- Det är inget att tacka för med tanke på alla gånger du har hjälpt mig.
- Hur är det med dig då?
- Mitt humör följer börsen och just nu är jag lite nere. Men tack vare hedgestrategierna kan jag även tjäna pengar åt mina klienter när börsen baissar.
- Haha, ja det låter ju bra. Några tips?
- Nej du, inga insideraffärer här inte.
Med dessa internt skämtsamma ord avslutade de samtalet och Harald lade på luren för att lägga sig på soffan för att stirra på fläckarna i taket.




Harald satt på en stol i hörnet av en så gott som tom sal, och såg nervöst runt i rummet som var fylld av stolar längs väggarna. I det andra hörnet längs långsidan stod ett bord med fyra stolar. I det tredje hörnet på kortsidan var ingången och i det fjärde hörnet huserades receptionen som bevakades av en tystlåten kvinna. På väggarna hängde upplyftande konst. Harald hade aldrig intresserat sig för konst då det mesta, enligt Harald själv, är enbart flummigt trams. Men de här tavlorna gick det att se vad de föreställde, utan att de för den skull, likt hötorgskonst, var som handgjorda fotografier som enbart staplar upp detaljer i motivets omgivning. Här fanns en stark känsla inbäddad i verken, en stark känsla av hopp, utveckling och optimism. Människan är inte en liten lort som bara förstör den goda naturen så fort den kommer åt, utan människan skildras som något stort, något gott, något av kreativa genier.

Plötsligt väcktes Harald ur sin dvala i observationsiver av att en kvinnoröst välkomnade honom till Agda Erikssons psykologiinstitut. Efter det anvisades Harald en plats i det fyrtio kvadratmeter stora kontoret innehållandes ett skrivbord med telefon och dator samt en bekväm soffa och fåtöljer kring ett bastant ekbord. Inredningen var mörk och gav ett gammeldags intryck.
- Hur känner du dig, frågade Agda.
- Förvirrad och jag lider av en fruktansvärd smärta. En psykisk sådan.
- Vad beror det på?
- Vet inte. Jag har länge försökt identifiera problemen utan resultat. Jag vet att något är fel, men jag vet inte vad.
- Vad jobbar du med?
- Stjärnalstring. Jag äger ett eget företag och jag har just kommit på hur man utvinner energi genom att kopiera processen i stjärnor.
- Låter intressant. Är produkten på marknaden?
- Inte än, men vi beräknas bli klara med lanseringen om två månader. Jag har jobbat oerhört hårt och fokuserat på detta, och det är då jag har mått som bäst. Det är när jag slappnar av kring någon enstaka helg som jag mår uruselt. Om det inte vore för att kropp och själ sade emot skulle jag fortsätta jobba lika fokuserat hela tiden.
- Vad är målet med ditt arbete?
- Målet? Arbetet i sig.
- Jo, men du måste väl ändå ha några värden som vägleder dig? Att bara arbeta kan inte vara ett värde i sig. Då skulle du lika gärna kunna ägna dig åt att gräva gropar för att sedan fylla i dem igen.
- Jo, det är klart.
Efter en kort tids tystnad fortsatte Harald eftertänksamt:
- Att bli ekonomiskt oberoende, att skapa ett värde som andra har nytta av.
- Okey, har du någon hobby?
- Ja, mitt jobb.
- Okey, hur var barndomen?
- Bra. Jag hade en lugn och stabil barndom med mycket lek och stoj. Mina föräldrar tillhörde arbetarklassen, men vi hade aldrig några ekonomiska problem. Mina föräldrar var även skötsamma och uppfostrade mig till en självständigt tänkande individ.
- Känner du dig stark?
- Ja, när jag jobbar.
- Känner du dig nöjd med dig själv?
- Ja, jag är stolt över vad jag har åstadkommit, även då jag ofta känner att jag borde ha kunnat göra mer. Men i det stora hela är jag nöjd. Möjligtvis skulle jag nog vilja dela mina triumfer med någon. Det saknar jag lite…
Efter att Agda ställt ett antal frågor till och fått lika strikta svar som tidigare kände hon att hon inte lyckades komma Harald in på livet. Det var något som blockerade det hela. Därför frågade hon om hon fick hypnotisera Harald. Han svarade något tveksamt att om hon ansåg det nödvändigt så underställde han sig hennes vilja. Agda var inte nöjd med svaret, men fick trots det mandat för hypnos.




Efter två veckor återkom Harald något reserverad till Agda Eriksson psykklinik. Återigen välkomnade Agda honom hjärtligt och bad honom stiga in på hennes mottagning.
- Hur känns det, inledde Agda.
- Inte så bra. Livsgnistan börjar slockna.
- Vad beror det på?
Harald ryckte på axlarna och log urskuldande.
- Okey, jag tycker vi sätter igång på en gång. Eller vad säger du?
- Det låter bra.
Harald lade sig ned på den anvisade soffan.
- Harald, du kommer nu att slappna av och känna dig viktlös. Du kommer att känna alla dina spänningar försvinna.
En kort paus.
- Känner du hur spänningarna försvinner?
- Ja, mumlade Harald.
Agda påbörjade sedan en avslappningsövning där varje kroppsdel ska spännas för att sedan slappna av.
- Harald, du är i en hiss. Jag kommer att räkna ned från tio till noll, och för varje siffra har hissen åkt ned en våning. Till slut är du på våning noll, vilket i det här fallet är själens källare. Där kommer du att få sätta dig ned bekvämt på en fåtölj och svara på några frågor som jag ställer.
Efter en tio sekunders paus började Agda nedräkningen och när Haralds psyke nådde källaren började Agda ställa frågor:
- Hur mår du?
- Dåligt, jag är inte nöjd med min livssituation.
- Varför inte det?
- Jag behöver någon att älska, någon som kan ge mig kärlek och någon som kan ta emot den. Jag har så mycket att ge.
- Varför har du inte träffat någon?
- Därför att jag fokuserar alltför mycket på mina projekt.
- Varför gör du det?
- För att jag är rädd.
- Rädd för vad?
- Att få ett nej, att bli avvisad.
- Varför är du rädd för det?
- Det skulle få mig att tappa ansiktet, att känna mig nedslagen och förödmjukad.
- Varför skulle du känna dig så?
- Därför att jag blir så beroende av någon annan. Ett ord kan räcka för att krossa min existens. Jag vill inte utsätta mig för det.
- Harald, jag kommer nu att påbörja en mening och du får avsluta den fyra gånger. Förstår du?
- Ja, mumlade Harald.
- Jag agerar med störst medvetenhet…
- När jag strävar efter att utvecklas och förstå sammanhanget. När jag är ärlig inför fakta. När jag ständigt försöker förbättra mina talanger. När jag umgås med likasinnade som är lika intresserade som jag själv är av att skapa något av värde.
- Jag agerar med minst medvetenhet…
- När jag förlorar möjligheter på grund av min rädsla för att få ett nej. När jag har svårt att ta motgångar med ro. När jag tänker tankar som ”varför just jag?”. När jag inte lyssnar på de människor som inte har samma livsstil som jag själv.
- Det svåra med att hålla sig fullt medveten i detta sammanhang är…
- Att jag gjort bort mig så grundligt när jag tidigare har försökt närma mig det motsatta könet. Att min barndomskärlek inte ville ha mig. Att jag är rädd för att förlora mitt ansikte och min stolthet. Att jag känner mig som en elefant i en porslinsbutik.
- Det som är bra med att inte vara fullt medveten i detta sammanhang är att…
- Jag vet var jag har mig själv och att jag inte kan misslyckas. Att jag inte kan få nobben. Att jag slipper ta initiativ och blotta mig. Att jag undviker att bli kär igen.
- Om jag skulle förbli fullt medveten här…
- Skulle jag ta medvetna risker. Skulle jag försöka få det jag vill ha. Skulle jag vara mer flirtig och mottaglig för signaler. Skulle jag satsa på kärleken.
- För att jag ska acceptera mig själv måste jag…
- Erkänna mina misstag inför mig själv. Tillåta mig själv att känna mig ledsen och sorgsen. Tillåta mig själv tid till reflektion och vila. Inse varför jag lever som jag gör i dag.
- Jag lever som jag gör därför att…
- Jag vill imponera på min barndomskärlek som nobbade mig.
- Hur då?
- Genom att skänka henne stjärnornas kraft.
- Varför då?
- En gång sade hon till mig att hon älskade den klara stjärnhimlen och att hon ville att styrkan i hennes kärlek skulle motsvara denna bild av existensens storhet. Hon menade att jag inte kunde erbjuda henne detta.
Agda tystnade och funderade ett tag. Därefter började hon uppväckningsfasen.
- Nu kommer du lugnt att återvända till nuet. Känn hur du långsamt återfår medvetandet, långsamt. Långsamt. Ta tre djupa andetag. Ett… Två… Tre… Du är nu vaken.
Harald såg sig lugnt om i rummet.
- Hur känns det?
- Bättre.
- Kommer du ihåg vad du har sagt till mig?
- Ja, mycket tydligt. Konstigt att jag inte fattade det mest uppenbara. Hela mitt skapande och oberoende liv bygger på en bräcklig självbild och en naiv pubertetssyn på kärleken.
- Nja, jag skulle väl inte formulera det så hårt. Men visst, något åt det hållet är det. Vad ska du göra åt det?
- Få ett avslut.
- Hur?
- Jag ska uppvakta min barndomskärlek, oavsett om hon är singel eller inte, för att framtvinga ett ja eller nej, den här gången grundad på att jag verkligen gjort allt som står i min makt för att förverkliga mina önskningar. Med andra ord ett avslut.
- Du menar att det är så enkelt?
- Enkelt? Det här handlar ju om en känslomässig självmisshandel, eller till och med ett känslomässigt självmord.
- Men det kanske är bäst att du bokar in en till tid.
- Nej tack, jag vet vad jag måste göra, och jag kommer nu att göra det. Avslut är vad som gäller. Inte fler konsultationer. Tack för hjälpen, du har verkligen hjälpt mig att fokusera på det viktiga i livet.
Efter att ha tagit Harald i hand satte hon sig igen på sin fåtölj och såg skeptiskt efter Harald som just stängde igen dörren för att utföra stordåd. Hon log och skakade på huvudet.





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|