HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Att vara fastlåst i gränslandet
 

En kraftig vindpust drar igenom mitt hår och förstör ordningen i den tidigare så välkammade kalufsen. Med högerhanden drar jag bort håret som fästs framför mina ögon. Jag ryser till och drar upp blixtlåset på min jacka samtidigt som jag med blicken sveper över de stenar som i år och dagar stått emot vädrets bitande makter som en symbol för evighetens vila. Därefter lägger jag mina ärmar i kors för att hålla värmen bättre. Genom kartan av de små vattenprickarna på mina glasögon kurtiserar jag stenen som jag under en kvart stått framför. Jag känner mig vanmäktig, handlingsförlamad, berövad förmågan att se bortom det tillstånd som jag för närvarande befinner mig i. En outhärdlig känsla sliter och drar i hela mitt väsen och jag är nära till gråten. Ju mer jag tänker desto mindre förstår jag. Ju mer jag försöker återuppta det rationella tänkandet desto mer virriga blir mina tankar. Vad skulle min vän ha gjort? Sett det ljusa i tillvaron? Fokuserat på de positiva egenskaperna hos människan? Sökt efter den rätta karaktären?
Att inte vara älskad för den man är och för det man har skapat är det värsta jag kan föreställa mig. Men att älska någon som enbart parasiterar och suger ut kraften ur en är absolut inte någon ersättning för kärleksbrist. Egentligen är det väl bättre att vara kärlekslös än att vara älskad utan krav. Att älska någon utan motsvarande känslor är destruktivt och äter upp en inifrån. Att älska någon utan orsak är som att trycka mer pengar för att åstadkomma högre välfärd. Att bli älskad av någon utan att behöva erbjuda något är som att sakta suga ut blodet ur sin partner. Det är detta som har hänt. Det är därför jag mår så dåligt. Frågan är bara vems blod som är mest urlakat.
Mitt största misstag är premissen att jag måste offra mig själv. Ge upp mitt eget liv för den jag riktat min omogna kärlek till. Ända sedan barnsben har jag sökt den olyckliga kärleken för att tillfredsställa mitt sjuka behov att dränka mig i pessimismens lidande. Att rikta en kärlek till någon som jag enbart känt via ett sinne är primitivt. Att enbart utgå från utseendets karaktär är som att köpa en bil efter lackeringen. Det är urkorkat!
Hittills har jag projicerat den kärlek som jag borde ha tillägnat mig själv på en anonym representant från det motsatta könet. Varför ska det vara så svårt att älska sig själv för den man är och det man gör? Istället för att tävla om att må dåligt och visa sina svagheter borde man tävla om att må bra och visa sina styrkor. Jag borde vara stolt över mina goda egenskaper och utnyttja min förmåga till att skapa sådant som jag kan erbjuda andra i utbyte mot något som jag själv behöver.
Jag har nu lärt mig av mina misstag och jag ska inte begå samma misstag igen. Det finns ju tusentals andra misstag att begå, vore då dumt att upprepa ett och samma om och om igen. Det är dags att resa sig upp och våga ta steget ut i det okända. Jag vet att min vän förvaltade sina dygder väl och att han kände lyckan. Jag tänker gå i dina fotspår. Jag bugar mig inför stenen och börjar därefter promenera bort på grusgången.
Plötsligt slår det mig att mitt liv varit likvärdig de som nu ligger två meter under jorden. Medan jag passerar en gravsten plockar jag upp en död blomma som vissnat i solens gassande, i nattens frost, i regnets slag och i västanvindens fläktar. Hur har jag kommit hit? Vilken eller vilka vägkorsningar valde jag fel riktning i? Vart är jag på väg och kan jag komma vidare? Frågan är om jag inte måste backa tillbaka och hitta tillbaka till min egen kärna, mitt innersta väsen. Kan jag elektrifiera min döda själ som drunknat i cynismens bittra hav?
Efter ett antal steg vandrar min blick till min uppslagna handflata där den döda blomman ligger utsträckt. En gång en mycket vacker och röd ros och nu så bräcklig och mörkbrun. En sammandragning av mina fingermuskler och enbart aska återstår. Jag för rosen mot näsan och försöker fånga en doft, men doftens dagar är över. Jag knyter min näve och känner hur rosen pressas samman och ger med ett knaster efter för trycket av mina fingrar. När jag öppnar handen igen låter jag smulorna av blomman blåsa iväg med vinden. Är det för sent? Jag är ännu inte fri från sorgen, den hänger fortfarande kvar som en envis svans. Jag har försökt att klippa av svansen men det går inte, den sitter där den sitter. Frågan är om man någonsin kan särskilja sorgen och glädjen från varandra. Jag har försökt att renodla känslorna för att verkligen känna att jag lever. Jag har i tonåren försökt renodla mina starka känslor för att därefter känna den starka lidelsen utan några bedövande effekter. Det gjorde ont och jag kände mig oerhört olycklig. Men samtidigt fanns hoppet där hela tiden. Visst, det gör ont nu, men det finns en möjlighet att känslan förändras till sin motsats. Det finns en utväg, en möjlighet att känna glädje. Bara jag kommer förbi denna utpost som kan skönjas vid horisonten blir allting bra. När jag var ännu yngre försökte jag renodla känslan av lycka och glädje. Barndomens oskuld då allt som sägs och görs är en del av en process mot en barndomsdröm. Drömmen om sommarens solsken. Drömmen om barnets lantliga lycka!
Vad är det jag ser framför mig på grusgången? Det är väl inte hon? Hon som en gång tackade nej till min stora kärlek? Är det samma kvinna som har upptagit min tankeverksamhet under en så lång period i det förflutna? Jag trodde känslorna hade slocknat, men de lever kvar. Heta känslor blossar upp inför den visuella illusionen som närmar sig mitt fysiska jag. Åt vilket håll ska jag fästa blicken? Ska jag titta åt ett annat håll? Vänster? Höger? Eller ska jag möta upp hennes blick? Eller ska jag bara titta rakt fram, titta rakt igenom henne och låtsas som att jag inte har observerat henne? Vad ska jag göra av händerna? Ska de sväva fritt kring mina ben eller ska jag stoppa ned dem i fickorna? Ska jag gömma mina darrande händer bakom min rygg för att klistra på en fasad av lugn och sans? Allt sker spontant, händerna hänger vid sidan av mina ben och jag känner en stigande oro i min mage samtidigt som mina kinder rodnar i takt med förvirringen. Plötsligt säger hon: -Hej! Jag blir perplex för en stund men finner mig snart och hälsar tillbaka. Vilket intryck gav jag henne frågar jag mig själv sedan jag hunnit ta tre steg från det stora ögonblicket. Varför gjorde jag inget mer än bara hälsade? Ska jag vända mig om? Aldrig...
Det här med att agera spontant och att handla på känsla har aldrig varit min stora grej. Har alltid skjutit upp de viktiga ögonblicken för att möjliggöra en fullödig analys över läget. Men när reflektionen är över är också ögonblicket över och det kommer aldrig tillbaka. Hur många sådana ögonblick har jag genomlevt? Och när ska jag lära mig min läxa? Ska jag inte vända mig om och konfrontera mitt förflutna? Borde jag inte en gång för alla sätta en punkt för detta kapitel i mitt liv? Vem vet, kanske är det början på nästa kapitel. Men jag vänder inte om, jag går vidare. Slänger dock hastigt en blick bakåt och får se barndomens gudinna framför kyrkan kyssa en muskulös och ståtlig karl som med en självklarhet omfamnar henne i en ömsint men mycket bestämd hållning. Denna bild etsar sig fast i mitt minne. Det är en ögonblicksbild som har ockuperat min näthinna. Detta är resultatet av min handlingsförlamning! Mitt liv i det gråa, i det tomma, i det vakuum som söker sin fyllning. Jag tappar min tidigare hållning och mina axlar sjunker ihop. Jag lär mig aldrig. Jag har dömt mig själv till ensamhetens monarki och söker nu i ren desperation efter min avgörande abdikation.
När var jag som mest lycklig i mitt liv? Jo, det var under den period som jag också mådde som sämst. Det var då som jag med mitt hetlevrade sinne gjorde mig osams med många vänner för att sedan i ett senare skede försonas utan några vedergällningskänslor. Det var då som jag så ofta gjorde bort mig inför människor. Det var under denna tidsperiod som jag kände mig mest trygg, då jag kunde gömma mig bakom de trygga händer som garanterade mig mitt livsutrymme. Det var också då som jag kunde känna mig övergiven på grund av olycklig kärlek. Samtidigt som hoppet och förväntningarna på morgondagens möten var som störst stacks jag av den vassa nål som ville få min ballong att sänkas så att jag därmed vandrade på marken och inte svävade uppe i det blå. Jag har alltid varit en sökare, men på den tiden var jag mer förutsättningslös. Nu har jag uteslutit många alternativ. Samtidigt som dessa funderingar stormar min hjärna stirrar jag stint på havet som ligger 500 meter framför mig. Havet...
Men föreställ dig att jag efter ett långt sökande, då jag signalerat min tillgänglighet men samtidigt reserverat mig för ömsesidig respekt, träffar någon som får mig att känna mig som en hel man. Låt oss förutsätta att hon tar mig för den jag är och uppskattar det jag skapar precis som jag tar henne för den hon är och uppskattar det hon skapar. Hon kräver sin rätt till njutning precis som jag kräver min och vår relation bygger på en värdebalans. Men hur kan jag garantera att jag inte sover? Tänk om jag vaknar snart? Eller drunknar...

© Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|