HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Hans Albin Larsson – Statsministern och det dubbla korsdraget
 

Hans Albin Larsson identifierar i sitt bidrag tio strukturella faktorer bakom maktskiftet 1976.

1.

Lång Socialdemokratisk dominans. Socialdemokraterna hade med framgång lyckats sätta likhetstecken mellan välfärdssamhällets framväxt och Socialdemokratins regeringsinnehav. Andra förklaringar ignorerades, exempelvis att Sverige hade bra förutsättningar efter andra världskriget att med en väl fungerande industri tjäna pengar på att bygga upp de krigshärjade länderna på kontinenten. Socialdemokraterna hade byggt upp en berättelse om folkhemmet som kom att skapa en känsla av trygghet, därav avsaknaden av frihetstraditionen i Sverige. Men samtidigt kunde denna styrka som Socialdemokraterna hade även vara en svaghet. När människor ändrar sina värderingar skulle Socialdemokraterna ha svårt att behålla makten. Men värre var att Socialdemokraterna var känsliga för påvisade brister i välfärdssystemet. (Detta förklarar varför Socialdemokraterna med en dåres envishet upprepar anklagelsen att det var de nio borgerliga åren som försatt Sverige i de ekonomiska problem som Sverige hade på 1990-talet. Och folk gick på det.) Vidare var det många socialdemokrater som betraktade maktinnehavet som något självklart och slappnade av alltför mycket inför 1976. Samtidigt råkade Socialdemokraterna ut för ett antal skandaler som givetvis påverkade Socialdemokratins trovärdighet.

2.

Välfärdssystem utan givna gränser. Ända sedan 1930-talet har gränsen mellan individens ansvar och frihet å ena sidan och kollektivets ansvar å den andra förflyttats mer och mer till kollektivismens fördel. Alltfler politikområden uppkom och gränserna dem emellan började suddas ut. ATP-striden 1957-1958 kan sägas vara en vändpunkt då staten tog ett stort steg mot kollektivismen.

3.

Centerns ledande position inom borgerligheten. Centerpartiet var det ledande partiet inom borgerligheten och Fälldin var den självklara kandidaten till statsministerposten. Folkpartiet och Centerpartiet hade också från 1960 fört en organiserad mittensamverkan.

4.

Miljöväckelsen. På 1960-talet började miljön bli en viktig fråga. De materiella frågorna var i princip lösta i Sverige och det andliga började bli mer viktigt för många väljare. Det var Centerpartiet som fångade upp detta nya tänkande och introducerade en ny dimension i politiken som kompletterade vänster-högerskalan. Denna dimension var decentralism contra decentralism, ekologiskt tänkande contra ekonomiskt tänkande och småskalighet contra storskalighet.

5.

Långvarig ekonomisk tillväxt. Perioden 1947-1975 var i princip en enda lång tillväxtperiod. Utbyggnaden av den offentliga sektorn skedde parallellt med höjda reallöner. Högskattepolitiken ifrågasattes då främst av höginkomsttagare och företagare. Samhället genomsyrades av tron på den eviga tillväxten vilket ATP är en produkt av. Perioden kännetecknades också av saltsjöbadsandan, dvs. arbetsfred som gynnade både fackförbund och stora företag. Många bönder rationaliserades bort och andra bönder blev småbönder vilket gjorde att Centerpartiet utvecklades mer och mer till ett småföretagarparti. De flesta partier var överens om inriktningen, skillnaden var främst gradskillnader.

6.

Flykten från jordbruket och landsbygden. De människor som bodde på landsbygden och som såg en möjlighet till högre inkomst i städerna flyttade i regel till städerna. Jordbruket minskade i andel av arbetskraften och de mindre kommunerna avfolkades. Då Socialdemokraterna var indoktrinerade i det storskaliga tänkandet såg man lösningen till detta problem i kommunsammanslagningar. Detta kom att påverka Centerpartiets regionalpolitik som kom att påminnas om Socialdemokraternas (och andra marxisters) klasskampstänkande.

7.

Enkammarsystemets införande. Tvåkammarsystemet hade en konserverande effekt då förstakammarens ledamöter satt på åtta år. När enkammarsystemet infördes fick valresultatet fullständig effekt på maktinnehavet.

8.

Centraliseringspolitiken. Som tidigare nämnts kännetecknades politiken av ett centraliseringstänkande. Kommuner slogs samman, sjukvården slogs samman till sterila komplex osv.

9.

Vänstervågen. Under senare hälften av 1960-talet uppstod en vänstervåg som hölls samman av en kritik mot USA:s krigsföring i Vietnam och en kritiskt inställning till det egna samhället ur ett marxistiskt perspektiv. Vänstervågen fick ingen direkt parlamentarisk betydelse men fick ett stort genomslag hos de etablerade partierna som påverkades av de vindar som blåste.

10.

Mediernas ändrade roll. Med tv:s intåg förändrades förutsättningar för valrörelsen. Den ökade rörligheten bland väljarna och de så kallade marginalväljarna kunde effektivt påverkas via tv och andra medier. Medierna gjorde att politiken blev mer kortsiktig då medielogiken går ut på att skapa så mycket intresse som möjligt för att därmed sälja så mycket som möjligt till läsare och tittare.

Det fanns också fyra mer kortsiktiga faktorer som spelade in 1976:

11.

Borgerlig samsyn och divergens. De borgerliga partierna var överens om att Socialdemokraternas hegemoni måste brytas. Under jämviktsriksdagen 1973-1976 fick de borgerliga anledningen att testa sina möjligheter att samarbeta. Under valrörelsen betonades det från Folkpartiet och Centerpartiet att regeringssamverkan måste ha sin tyngdpunkt i mitten.

12.

LO och löntagarfonderna. SAF radikaliserades och började ifrågasätta välfärdssystemet och ville avveckla de centrala avtalen och de arbetsregler som hämmade arbetsmarknaden. Så länge ekonomin gick för högvarv var inte SAF och andra särskilt intresserade av att utmana socialdemokratins folkhemsbygge, men när ekonomin försämrades och när Socialdemokraterna började tala om löntagarfonder och fondsocialism fick SAF nog. Fondförslag försatte Socialdemokratin på defensiven eftersom samförståndsandan sprack. Dessutom var Socialdemokraterna splittrade i frågan samtidigt som löntagarfonderna blev en sammanhållande kitt mellan de borgerliga partierna. 1982 genomförde Socialdemokraterna en mild variant av den ursprungliga löntagarfondsförslaget som gick ut på att makten över ägandet skulle överföras från det privata näringslivet till fackföreningarna via tilldelning av vinstmedel.

13.

Kärnkraftsmotståndet. Då Centerpartiet var det borgerliga miljöpartiet under 1970-talet och då partiet inte var nickedocka åt fackföreningar och arbetsgivare intog Centerpartiet under Fälldins ledning en kritisk hållning mot kärnkraften. Betonas bör dock att Fälldin till en början var försiktigt positiv till kärnkraften, men ändrade åsikt efter att ha hört experter tala om riskerna.

14.

Thorbjörn Fälldin som politiker. Fälldin personifierade den enkla människan som inte var rädd för kroppsarbete. Han var därmed en trovärdig politiker som till skillnad från de andra partiledarna hade ett underifrånperspektiv. Hans språkbruk var också särskiljande med sina grammatiska korrekthet, långa meningar och uttryck från hembygden. Fälldin var en annan politikertyp som med framgång kunde ta sig an den formuleringsskicklige Palme.

Med Fälldin som statsminister kom statsministern att utvecklas från spjutspets och samordnare under Olof Palme till förhandlingsledare.

Maktskifte! – Regeringarna Fälldin och den politiska miljön i 1970-talets Sverige





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|