HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Hans Bergström – Förutsättningarna för regeringen Fälldin I
 

Hans Bergström beskriver den vändpunkt som 1976 utgjorde. Tidigare hade Bertil Ohlin från Folkpartiet och Gunnar Hedlund från Centerpartiet samarbetat för att utveckla ett mittenalternativ vilket följdes upp av Thorbjörn Fälldins vilja att slå samman Centerpartiet och Folkpartiet. När nu de två partierna skulle samarbeta med högerpartiet som tidigare varit en av motståndarna skapade det vissa identitetsproblem och därmed problem inför regeringsunderlaget. Folkpartiet hade ju tidigare betraktat sig som vänster och mer lierade med Socialdemokraterna medan Centerpartiet betraktade sig som småfolkets representanter mot bolagshögern (och Socialdemokraterna). En annan dimension som spelade en stor roll för Centerpartiet var materialism och centralism contra andlighet och decentralism. Denna dimension skapade problem mellan Centerpartiet å ena sidan och Folkpartiet och Moderaterna å den andra. Som en utstickare vill jag understryka att Kristdemokraterna står på samma sida som Centerpartiet vilket blivit alltmer tydligt ju mer Centerpartiet har betonat staten och systemet. Kristdemokraterna intar den position Centerpartiet tidigare intog.

Bergström tar också upp den viktiga aspekten att den borgerliga regeringens stora uppgift var att visa att Sverige fungerade även med en borgerlig regering vilket inte var en självklarhet efter 44 års sossestyre. Många brukar kritisera denna regeringsperiod för att utgöra en socialdemokratisk light-regering men faktum är att denna regering bromsade in den stora vänstervågen. Utvecklingen mot mer stat och offentliga utgifter stoppades och borgerligt tänkande såsom privatiseringar blev politiskt möjliga. Fälldinregeringen satte bland annat stopp för; förbud mot söndagsöppna affärer, lag om kontroll av företagsförvärv, stålverk 80, statliga representanter i industriföretags styrelser, och utredningar om ökat statligt inflytande över läkemedels- och läromedelsbranschen arkiverades där de hör hemma, dvs. i papperskorgen. Dessutom blev det inga löntagarfonder (vilket kom till slut ändå) och inte heller någon socialisering av mark. När man ska bedöma de borgerliga regeringarna på 1970-talet räcker det inte att gå efter ideologiska facit utan man måste också ta hänsyn till de förutsättningar som fanns.

Ett problem med maktövertagandet var att få borgerliga politiker hade erfarenheter av att regera ett land. Med tanke på icke-kontinuiteten lyckades borgarna mycket väl. Men å andra sidan hade ministrarna andra fördelar. De var väldigt sakkunniga och hade mycket arbetslivserfarenheter.

Orsaker till de tre partiernas möjligheter att regera en hel mandatperiod var, förutom de självklara politiska och ideologiska skillnaderna partierna emellan, att mandatperioden före kännetecknades av mycket mittensamarbete. De så kallade Hagauppgörelserna som ledde till höjda arbetsgivaravgifter var ett resultat av den jämviktsriksdag som grundlagsfäderna inte hade tänkt på. Detta skapade givetvis en situation där mittenpartierna fick hoppa från den ena till den andra. Till saken hör också att när Per Ahlmark tillträdde som ledare för Folkpartiet var svensk liberalism på väg att dö (vilket redan hade hänt i Norge) vilket satte press på Folkpartiet att profilera sig även mot de borgerliga partierna. Även Centerpartiet var pressade då Centerpartiet hade tappat från 29 % i början av 1974 till 19,5 % 1976 vilket även satte press på Thorbjörn Fälldin. Detta ledde också till Fälldins olyckliga och kategoriska uttalanden om att han inte skulle sätta sig i en regering som laddar några nya reaktorer. De borgerliga partierna var således både oeniga i viktiga frågor och alltför inriktade på att konkurrera mot varandra. Men samtidigt fanns ett gemensamt intresse av att stoppa den socialistiska utvecklingen där fondsocialismen utgör den främsta symbolen.

Ett ytterligare problem som ställde till det var ekonomin som hade överskattats av alla partier. Borgerligheten hade inte lyckats skaka av sig det keynesianska tänkandet. Fälldin var dock klok nog att inte vilja använda devalveringen som det främsta vapnet då han tog lärdom från Finlands erfarenheter. Borgarna, främst mittenpartierna, var också fokuserade på att utplåna den socialdemokratiska mytbildningen om att borgarna ansåg att staten skulle vara passiv i arbetslöshetsfrågan men snar till skott i Ådalen (som i sig är en riktigt stor myt). Detta kom att leda till att borgarna inte vågade bryta den socialdemokratiska hegemonin.

Det typiska för de borgerliga regeringar som vi har haft i Sverige är att de lyckats vinna i ekonomiskt dåliga tider och fått städa upp det som Socialdemokraterna ställt till med. Borgarna har således fått göra skitjobbet och aldrig värderats efter egna meriter.

Maktskifte! – Regeringarna Fälldin och den politiska miljön i 1970-talets Sverige





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|