Många högerinriktade ideologer tenderar att stoppa huvudet i sanden när miljöfrågor kommer på tal. Antagligen beror detta på att det främst är vänsterinriktade fanatiker, som av taktiska skäl övergivit sin klasskamp för något mer modernt såsom miljö och feminism, som tydligast bryr sig om miljöfrågor. Rädslan hos högern är att ännu en centraliseringsideologi tar över. Denna rädsla kan leda till irrationella resonemang om att det inte existerar några miljöproblem överhuvudtaget, dvs. strutsfenomenet.
Carl Von Sydow påstår exempelvis att det inte finns något avfallsberg i Sverige eftersom det finns tillräckligt stort utrymme för deponi, alla fall i Sverige. (Strömmer, Gunnar: Kretsloppsstat eller kretsloppssamhälle?, Timbro, 1998). Men nu är det faktiskt inte detta som är problemet, utan problemet är att det finns vissa risker med deponi och förbränning. Ett exempel på detta är att det kan bildas metangas i deponier och att detta kan spridas med regnvattnet. Detta kan leda till förgiftat grundvatten samt påverkan på växthuseffekten. Ett ännu större problem är att ändliga resurser inte tas tillvara på ett bättre sätt. Istället för att deponera och bränna upp avfall kan man återanvända en större andel så att vi inte tar ut mer naturresurser än vad jorden kan återskapa. (Naturmiljön i siffror – Statistik från SCB).
I Kretsloppsstat eller kretsloppssamhälle granskas och kritiseras Sveriges nya mål att bygga om landet till ett ekologiskt uthålligt samhälle. Kretsloppstanken bygger på en sluten cirkel innehållande böjda pilar där naturresurserna tas till vara på ett mer effektivt sätt till skillnad från den traditionella synen som är mer linjär. Denna nya formel handlar inte enbart om miljöpolitik utan är ett nytt sätt att centralisera det svenska samhället på (ungefär som feminismen är ett nytt sätt för Vänsterpartiet och Socialdemokraterna att få bedriva sin centraliseringspolitik vidare). Synen på samhället som något som ska styras av staten är en gammal socialistisk tanke som samtidigt bygger på övermänniskoidealet där politiker kan uppfatta den objektiva sanningen. Detta samhälle och inget annat samhälle är ett ekologiskt hållbart samhälle. Visst måste samhället bygga på naturens förutsättningar så att vi inte utrotar oss själva, frågan är dock om mer centraliseringspolitik är rätt svar.
Brist på resurser eller miljö
Ett annat exempel är statistikern Bjørn Lomborg som påstår att fossila bränslen såsom olja inte alls håller på att ta slut eftersom människan hela tiden hittar nya oljefynd samt effektiviserar tekniken så att det går åt mindre olja för samma resultat som tidigare. (Lomborg, Bjørn: Världens verkliga tillstånd, SNS förl, 2001). Detta stämmer fullständigt, det är bara det att dagens miljöfantaster inte är inriktade på denna propaganda. Dagens miljöförespråkare skräms inte främst av att oljan kommer att ta slut snart och att vi därför måste sluta konsumera så mycket olja. Det är sant att många miljöförespråkare använt detta resonemang för att vinna uppmärksamhet. Men idag är det främst bristen på miljöutrymme som är problemet och inte bristen på naturresursen olja. Det är snarare så att miljöförespråkare beklagar att oljan räcker i minst 40 år till eftersom det kommer att leda till att vi fortsätter använda olja vilket bl.a. kommer att påverka klimatet och ozonlagret. (Exempel Miljöpartiet, Svenska Naturskyddsföreningen samt Domeij Åsa., Lagerlöf, Karl Erik: Steg för steg mot kretsloppssamhället, Carlssons, 1997) Det gemensamma kardinalfelet som många högerinriktade miljökritiker gör sig skyldiga till är att argumentera mot något som ingen längre pläderar för. Man använder med andra ord det fula knepet att påföra meningsmotståndaren åsikter som han/hon inte har. Det är synd och skam att högern använder sig av dessa vänsterknep eftersom vi i högern har en rätt så stabil grund att stå på. Vi behöver inte avföra miljökunskapen som oviktig bara för att undvika socialistisk centralisering.
Miljöpolitik från höger
Ett exempel på hur högern kan föra en bra miljöpolitik är genom att plädera för olika kvotsystem där företag, organisationer, privatpersoner och andra aktörer köper och säljer utsläppskvoter och utsläppsrättigheter. Det är en marknadslösning på ett miljöproblem. (Anderson, L. Terry., Leal, R. Donald: Marknadsliberal miljöhushållning, Timbro, 1997). Äganderättens positiva konsekvenser för hela samhället tar ut sin rätt även på miljöområdet. Professor Hannes H. Gissurarson anser inte att det bästa sättet att stoppa utfiskningen är fiskeförbud utan han förespråkar istället överförbara fiskekvoter som delas ut till de aktörer som traditionellt sett har rätten till fiske. (Gissurarson, H. Hannes (Professor vid Islands universitet i Reykjavik): Bra stängsel skapar goda grannar – också i havet, svensk tidskrift, 2003, nr 1.) Personligen tycker jag att det är den bästa långsiktiga lösningen, men som en kortsiktig lösning kan ett förbud vara viktigt eftersom det krävs snabba åtgärder. Men för att slippa hamna i detta trångmål återigen är det viktigt att införa fiskekvoter för att därmed uppnå ett ekologiskt hållbart samhälle. När jag skriver samhälle så menar jag samhälle och inte stat. Visst är det viktigt att staten kontrollerar att systemet fungerar som det ska, men statens största uppgift får aldrig bli detaljreglering och detaljstyrning utan statens uppgift måste vara att kontrollera samt stifta ramlagar. Staten måste sedan i sin tur kontrolleras av en stark konstitution och en stark domstol som kan ta tillvara individens rättigheter.
Lagar som producentansvar kan kritiseras utifrån ett högerperspektiv för att därefter kunna förändras så att individens rättigheter och skyldigheter tas till vara. Enligt Henrik Von Sydow (Kretsloppsstat eller kretsloppssamhälle) leder producentansvaret till att konkurrenslagen sätts åsido eftersom kartelliknande materialbolag har monopol på avfallshanteringen. Genom producentansvaret glöms konsumentansvaret bort vilket är ett brott mot äganderättstraditionen som säger att den som förvärvar en produkt har förfoganderätt över den och därmed också ansvar för det. För mig är inte konsumentansvar och producentansvar någon motsägelse utan snarare en bra kombination. Det krävs konsumentansvar för att producentansvaret ska fungera. Ur miljösynpunkt är det viktigt att man ser till hela produktens livslängd och inte enbart till en fas. Det krävs en viss centralisering för att avfallshanteringen ska fungera, men det betyder inte att lagen om producentansvar måste vara detaljstyrd. Det enda lagen bör uttrycka är ett krav på producenten att ta ansvar för produktens hela livslängd. Hur producenten agerar för att uppnå målet ska inte staten lägga sig i. Om det ska vara meningsfullt för en konsument att ta sitt ansvar behövs det en organisation som tar tillvara på avfallet - kommunen, producenten eller något annat företag – för att det ska vara någon mening med det. Man kan ju inte begära att konsumenten ska starta en organisation som minskar en produkts miljöbelastning. Alla aktörer måste ta ansvar för de kostnader de åsamkar samhället, därmed är ett producentansvar ett måste.
Kretsloppsstat eller -samhälle
Enligt Anna Myrhed (Kretsloppsstat eller kretsloppssamhälle) är Socialdemokraternas miljösatsningar kontraproduktiva eftersom de leder till centraliserade beslut och storskaliga system som inte tar tillvara på nya innovationer och uppfinningar. Alltför centraliserade system är alltför trögrörliga för att lösa de miljöproblem som vi ser idag. Istället för att utnyttja marknadsekonomins flexibilitet satsar vänstern på arbetsmarknadsprojekt med miljöinriktning och kallar detta för miljöprojekt. Ett exempel är de bidrag på 400 miljoner som gavs ut, efter ett beslut 1995, till olika aktörer för att skapa ”gröna jobb”. Dessa jobb skulle anställas av personer som är öppet arbetslösa, inte av människor som har miljökompetens. Nej, regeringens arbetslöshetssiffror går alltid före. I vanlig Social-demokratisk anda satsade och satsar man på att bygga Sverige ur krisen. Miljöpolitiken är bara ett sätt att fortsätta driva den ineffektiva och kostsamma arbetsmarknadspolitiken. Istället för att skapa långsiktiga förutsättningar för fler jobb och högre tillväxt satsar man på kortsiktiga lösningar och konstgjord andning. (Ex: Regeringens skrivelse 1997/98:13 Ekologisk hållbarhet).
Dessutom är det så att kommunernas verksamhet är så reglerade att kommunerna själva inte kan fördela sina resurser som de själva vill. Olika frågor hamnar på två stolar och faller lätt igenom, ett exempel på sådana frågor är miljöfrågor. Kommunerna kan inte själva prioritera vilka frågor som är viktigast utan måste följa de beslut som tas centralt. På det sättet får kommunerna flera motstridiga roller såsom tillståndsgivare och myndighetsutövare samt som återvinnare på en fri marknad. Risken är att exempelvis byggbolag som är beroende av byggtillstånd inte vågar gå emot kommunen. Kommunerna snedvrider konkurrensen och bör snarast upphöra med all verksamhet som den fria marknaden klarar bättre. Så länge det finns ramlagar och miniminivåer för miljöbelastningen fungerar den fria marknaden mycket bättre än kommunala monopol.
Högerns ointresse för miljö
Företag har ett egenintresse av att vara socialt ansvarsfulla. Idag är det inte långsiktigt lönsamt att skräpa ned miljön eftersom sådana tilltag uppenbaras förr eller senare och då riskerar företaget att bojkottas. Men enligt högerekonomen David Henderson förlorar företag på att vara miljövänliga samt socialt ansvarsfulla. (Henderson, David: Missriktad välvilja – Falska föreställningar om företagens samhällsansvar, Timbro, 2002). Han menar att övervintrade 68-vänster och allehanda kommunistnissar har infiltrerat sig i företagens verksamhet för att påverka företagen inifrån istället för utifrån. Denna absurda och patetiska konspirationsteori är svår att ta på allvar eftersom ett företag som inte tar sitt samhällsansvar kommer inte att överleva på marknaden. Människor är inte dummare än så att de väljer ett annat alternativ ifall ett företag skiter i människors bästa. På ett sätt har Henderson rätt eftersom företagens existensberättigande är att tjäna så mycket pengar som möjligt till sina ägare genom att leverera produkter som är efterfrågade på marknaden. Men för att kunna tjäna mycket pengar måste man anpassa sig efter samhällsklimatet samt företagets olika intressenter, annars hamnar man som företagare snart ute i kylan. Idag efterfrågas produkter som producerats på miljövänligt och socialt ansvarsfullt sätt. Om inte ett företag möter dessa krav har företaget inget på marknaden att göra. Att Henderson har räknat ut att företagen får lägre vinster genom kostnadsökningar för miljö och socialt ansvar förändrar inte saken det minsta eftersom det är bättre att förlora en andel av vinsten för att fortsätta agera på marknaden än att fullständigt konkurreras ut från marknaden. Ett företag i konkurs brukar inte tjäna så mycket pengar till sina ägare.
De etablerade högerpartierna, Moderaterna och Kristdemokraterna (om de nu är högerpartier), är inte särskilt engagerade i miljöfrågor utan lämnar över hela ämnet till centralistiska och kollektivistiska vänsterdårar som förvandlar de viktiga miljöfrågorna till modern kommunism. Låt staten fixa allt annars går jorden under är vänsterns paroll. På sin höjd säger Moderaterna kanske att kärnkraften inte får avvecklas för då kommer förbränningen av de fossila bränslena att öka och därmed förvärras växthuseffekten. Detta är en passiv och diskret strategi som inte skapar någon seriös miljöprofil. Låt vara att det till viss del stämmer eftersom kärnkraft är bättre än fossila bränslen, men det är felaktigt att påstå att kärnkraften är miljövänlig eftersom man måste se till hela processen där uranet och kärnavfallet är två miljöproblem. Idag står inte kärnkraften för sina egna kostnader, vilket är orimligt för en marknadsliberal, utan staten subventionerar den. (Sjöholm, Henrik., Thand, Elisabeth., Johansson, Mattias: Marknadsmässig avveckling , CHF samt Folkkampanjen.) Tyvärr gäller samma sak med kol och andra fossila bränslen. För att inte snacka om de bidrag som transportsektorn och jordbruket får. Som marknadsliberal förespråkar jag en avreglerad marknad där staten inte subventionerar något projekt. Alla projekt ska stå för sina egna kostnader och detta sker på den fria marknaden. Sedan borde forskningen vara fri, ett exempel på en lag som motstrider detta är lagen som förhindrar forskning inom kärnkraft. (Krav från Folkpartiet och Moderaterna: Näringsutskottets betänkande
2001/02:NU17 Energipolitik samt Fria Listan: Tänk om – istället för partiprogram) Det enda jag kan acceptera är att staten, förutom vissa regleringar, använder sig av ekonomisk styrning. Skatteväxling är en bra idé eftersom kostnaderna för att förbättra miljön kompenseras av sänkta skatter på arbete. Företagen kommer då att vilja minska sin miljöbelastning och därmed kommer skatteintäkterna att sjunka. Därmed har vi fått en automatisk skattesänkning. Må vara att vänstern direkt kommer att plädera för höjda skatter, men det gör de väl jämt? Kilometerskatt för lastbilar har föreslagits i en eller en annan form av bland annat Kristdemokraterna, Folkpartiet och Centerpartiet. Sådana skatter måste dock införas i hela Europa, ännu hellre globalt. Ett annat kriterium är att dessa skatter ska gå direkt till miljöinsatser såsom skatteväxling mm. Det ska gå till forskning om exempelvis alternativa bränslen. Det är dock viktigt att staten inte detaljstyr vart pengarna ska gå.
Fria Listans miljöengagemang
Det icke-etablerade partiet Fria Listan tar dock miljöfrågorna på lite större allvar och målar upp en nyliberal lösning på problemet. Förutom de frågor som Moderaterna, Folkpartiet och till viss del Kristdemokraterna lite halvhjärtat pläderar för såsom handelsrätter, kvoter och äganderätt förespråkar Fria Listan bland annat att alla mackar måste erbjuda alternativ till bensin och diesel på sina stationer för att de ska få förnyat tillstånd och att etableringsfrihet bör råda inom alla områden. Partiet anser att det är bättre att staten granskar verksamheterna och straffar de som bryter mot reglerna än att via byråkratiska fördröjningar ge tillstånd för att få etablera miljöfarlig verksamhet. Men även Fria listan har en tendens att underskatta miljöproblemen. Bara för att miljöengagerade forskare tidigare har haft fel betyder inte det att man kommer att ha fel igen. Visst har domedagsprofeterna överdrivit i vissa fall, men förmodligen är det så att när ett problem identifieras av en domedagsprofet så finns det en möjlighet för innovatörer att hitta lösningar på dessa problem. Utan dessa domedagsprofeter kanske deras förutsägelser skulle ha gått i uppfyllelse. Det är därför marknadsekonomin är så överlägsen alla andra system. Marknadsekonomin tar tillvara på nya idéer och hittar lösningar på svåra problem. Dessutom är det väl så att många domedagsprofeter extrapolerar den utveckling som har varit och till slut blir det ju i teorin en katastrof. Men nämn den trend som aldrig har brutits.
Målet bör vara Brundtlands-komissionens definition av uthållig utveckling: ”en utveckling som tillfredsställer dagens behov utan att inskränka kommande generationers möjligheter att tillgodose sina behov”. För att uppnå detta är det viktigt att vi verkligen tillämpar försiktighetsprincipen (särskilt med tanke på att de flesta forskare och experter skriver under på att det finns ett antal hot). Det finns dock dubier angående exempelvis klimatfrågan. Många av dessa dubier har beskrivits på Contra (nr 2 2001 och nr 3 1998) och de är viktigt att ta upp för att nyansera debatten något. Dock ser jag en viss tendens till strutsmentalitet då man totalt avfärdar miljöproblematiken. Ett exempel på en tveksamhet i klimatfrågan är att temperaturhöjningen på mer än 1 grad kanske är en naturlig förändring. Vad vet vi om utvecklingen före 1866? (Naturmiljön i siffror – Statistik från SCB). En annan sak är att vi inte kan vara säkra på om vi har haft en temperaturhöjning eftersom mätningarna de senaste decennierna främst har gjorts i storstäder där medeltemperaturen är högre än på landsbygden. Men trots detta bör man ta det säkra före det osäkra och agera innan det är försent. Andra argument som inte är värda att ta på allvar är de som går ut på att koldioxid är en naturlig del av atmosfären och därmed inget hot. Ämnet behövs för att undvika att jorden blir kall och obeboelig. Visst stämmer detta, men vem har påstått något annat? Problemet är inte ämnet i sig utan nivån av ämnet. Vi ska inte föra ut mer koldioxid än vad naturen kan ta emot. Dock är inte lösningen kollektivism och storskaliga byggen eftersom detta låser fast samhället i en viss lösning. Av den anledningen är det bättre att låta marknaden lösa våra miljöproblem med hjälp av statlig reglering och kontroll.
