2007-01-30
1. Vad kommer först? Skinnet eller björnen?
2. Odalbondens frihetliga konservatism - Erik Gustaf Geijer
3. Rikard III – En föreställning som är så makaber att den blir humoristisk
4. Mona Sahlin är mer borgerlig än Alliansen
5. Kvinnor har lägre inkomster eftersom de väljer män som är tre år äldre
6. Det rättsvidriga samtyckeskravet lever kvar
7. USA contra internationella domstolar
8. Hur hantera den globala uppvärmningen?
1. Vad kommer först? Skinnet eller björnen?
Jag har bidragit med en novell till förlaget Serums e-bok och tillika antologi om frihet. Antologin består av sex författare och tretton vägar till frihet. Själv anser jag att många av bidragen inte alls leder till frihet då friheten bygger på frihet utan ansvar såsom rena drömmerier. Mitt bidrag handlar om att man inte ska sälja skinnet förrän björnen är skjuten. Ett gammalt ordstäv som den gamle centerpartistiska ledaren Gunnar Hedlund framförde som svar på frågan hur ministerposterna skulle fördelas innan folket ens hade hunnit gå till valurnorna. Tankegången bygger på en konservativ och rationell syn på människans förutsättningar. Vi lever i verkligheten och det spelar ingen roll hur mycket vi önskar och hoppas att verkligheten såg ut på något annat sätt.
I min novell förklarar jag skillnaden mellan frihet under ansvar och frihet utan ansvar. Min slutsats är att frihet under ansvar är den enda frihet som är äkta. Allt annat är oäkta eftersom den friheten inte kan existera i verkligheten. Det går nämligen inte att både äta och behålla kakan, oavsett hur mycket man önskar att det skulle kunna gå och oavsett hur mycket man försöker leka med orden. Man undkommer aldrig verkligheten.
Min konkreta utgångspunkt är fackföreningarnas oproportionella makt som bygger på politisk lagstiftning samt fackföreningarnas parasitiska beteende och attityder. De inser inte, eller vill inte inse, att höga löner leder till utanförskap och arbetslöshet för de som inte har en säker ingång till arbetsmarknaden. Några exempel på sådana grupper är invandrare och ungdomar. Att anställa någon som inte tidigare haft någon arbetsmarknadserfarenhet ställer arbetsgivaren och företagaren inför en större risk än att anställa någon som har relevant arbetsmarknadserfarenhet. Därför krävs det lägre löner och mindre förmåner och anställningstrygghet för de som inte har hunnit visa vad de går för än. Den bästa anställningstryggheten är välmående företag som vågar investera och anställa. Ju fler företag som startas och ju fler idéer som testas desto mindre är risken att stå arbetslös. Förvisso är det inte längre möjligt att få livstidsanställningar i lika stor utsträckning som tidigare, men det beror ju på att en arbetsmarknad som bygger på utbud och efterfrågan inte fungerar så. I en planekonomi eller i ett system där ett visst mått av planekonomi råder, exempelvis arbetsrätten, kan det fungera men det fungerar till priset av att vissa aldrig kommer in i stugvärmen. Så säg mig, vem är det som är mest känslokall och egoistisk? Jag eller fackförbunden?
På 37 sidor skriver jag om hur alla tjänar på att tänka rationellt och inte kräva mer än vad man har rätt till. Löneutvecklingen måste gå hand i hand med produktion och försäljning för att det ska vara långsiktigt hållbart. Det är också viktigt att komma ihåg vem det är som skapar arbeten och vem det är som äger företaget. Vem är det som har satsat egna sparade medel i företaget?
Danne Nordling har skrivit om nödvändigheten av löneskillnader, låglönejobb och löner som följer produktiviteten.
Observera att LO i ord köper denna tes att löner måste följa produktiviteten för att undgå arbetslöshet. Men i handling vet vi vad LO står för.
Den medförfattare som jag uppskattar mest är Bill Persson som tidigare har skrivit boken ”Tankar om nyliberalism” utgiven på Contra förlag. Jag har skrivit en kortrecension på den boken här.
Bill Persson har en mer anarkistisk syn på marknaden och verkar ha mindre respekt för äganderätten och är mer skeptisk mot storföretag än vad jag är. Men Perssons bidrag är så väl skrivna att jag har överseende med det. Särskilt novellen ”Gubben, spolen och den övriga världen” är lite smålustig och underhållande. Novellen får ett oväntat och twistat slut som visar hur fel det går när man är en alltför enkelriktad paragrafryttare.
Ina Callenberg som är redaktör för antologin har skrivit fyra noveller varav ”Nytt liv” är, enligt mitt förmenande, den bästa då den ställer den ansvarslösa och rotlösa friheten gentemot den frihet som formas inom en viss social kontext. Människor behöver möta andra människor för att vara riktigt fria. Den atomistiska syn som dominerar den rena liberalismen skapar en meningslös frihet där människorna inte är kapabla att hantera friheten.
Du kan köpa novellantologin här för 55 kr.
Besök gärna förlaget Serums hemsida som verkligen litar på sina kunders betalningsmoral.2. Odalbondens frihetliga konservatism - Erik Gustaf Geijer
I det senaste och sista numret av Centerstudenternas tidskrift Rådslag har jag skrivit en ideologisk litteraturanalys på tre dikter skrivna av Erik Gustaf Geijer. De tre dikterna är Odalbonden, På nyårsdagen 1838 och Natthimmelen.
Artikelns introduktion:
”Konservatismens och liberalismens förhållande till varandra har börjat diskuteras av bland annat den konservative skribenten Roland Poirier Martinsson och den nyliberale Mattias Svensson. Även på blogosfären och i denna tidskrift har de två ideologierna jämförts och värderats. Undertecknad tillhör en av de debattörer som betecknar sig som liberalkonservativ och i denna analys kommer jag att ta hjälp av poesins värld för att visa på fördelen av denna kombination. Objektet för min analys är Erik Gustaf Geijer (1783-1847) som var skald, skribent, historiker, tonsättare och professor i Uppsala. Det han främst är känd för är hans ”avfall” från konservatism till liberalism 1838. Före det årtalet betraktade han sig själv som konservativ men kom sedan in i en åskådningskris som avslutades med att han 1838 i sin egen utgivning, Litteratur-bladet, tillkännagav sina ändrade ståndpunkter. Både Geijer själv och hans omgivning såg detta som en stor omvälvning, men senare tiders tolkningar har visat att Geijers åskådningsgrund inte ändrades särskilt mycket. Vissa prioriteringar fick byta plats och dåtidens stora samhällsförändringar tvingade fram nya slutsatser. Men hans ideologiska grundsyn visade på en kontinuitet.”
Besök gärna Rådslags hemsida.
3. Rikard III – En föreställning som är så makaber att den blir humoristisk
Den 20 januari var Rikard Wolff i Avesta och spelade William Shakespeares Rikard III som i dramat är ondskan personifierad. Huvudrollsinnehavarens beteende påminner väldigt mycket om Pär Lagerkvists ”Dvärgen”. (Fast egentligen är det dvärgen som påminner om Rikard III eftersom Shakespeare levde på 1500-1600-talet medan Pär Lagerkvist verkade på 1900-talet, men för mig som läste Dvärgen först och såg Rikard III därefter uppstår denna ordning.)
I princip kan man säga att hela föreställningen kretsade kring enbart en sak: mord. Som ett verktyg för att uppnå målet makt var mordet överlägset. Fast när målet uppnåddes nådde medlets verkan ifatt uppdragsgivaren. Men utföraren och verkställaren av morduppdragen, Catesby, visade däremot inte med en enda min några känslor förutom ett spelat utbrott av ängslan och bön för att få Rikard att bli vald som kung. Skådespelaren Jens Ohlin som spelade bödeln hade ett mycket välutvecklat pokerface.
Allt mord skulle ha blivit tjatigt och långtråkigt om det inte hade varit så makabert att det blev humoristiskt. Samtidigt som ondskan dominerade föreställningen så framställdes dramat med glimten i ögat.
I broschyren som medföljde föreställningen (till en extrakostnad på 20 kr.) stod det att den riktiga Rikard III inte var så grym som Shakespeare gjorde honom i sitt drama. Han hade bara gjort sig skyldig till tre mord. Ordet bara fick mig att rycka till när jag före föreställningen läste den meningen. Men efter föreställningen förstod jag varför broschyrförfattaren hade valt den formuleringen.
Läs min recension på Pär Lagerkvists ”Dvärgen”.
En beskrivning av föreställningen Rikard III.4. Mona Sahlin är mer borgerlig än Alliansen
Det är inte ofta som jag är överens med Anita Tärneborg [Tärneborg är en lokal socialdemokrat i Avesta som har en förkärlek för feminism] (AT15/1), men i frågan om vem som bör bli partiledare för Socialdemokraterna är vi eniga om att Mona Sahlin är den bästa kandidaten. Här har vi en socialdemokrat som jag kan identifiera mig med. Under en elvaårsperiod har Mona Sahlin, precis som jag, ansett det vara onödigt att vara med i ett fackförbund.
Socialdemokraterna skulle också med Mona som ledare stödja min och den borgerliga regeringens politiska linje vad gäller sänkt a-kassa och sänkta arbetsgivaravgifter. Hon kanske till och med skulle vilja gå längre än den borgerliga regeringen och kräva vissa förändringar i arbetsrätten. Under 1990-talet lämnade hon nämligen sådana förslag. Vore bra om hon kunde damma av de idéerna nu när vi behöver ett bättre företagsklimat.
Hon har till och med lovat förenklingar och avregleringar för småföretagare under den tid då hon tillsammans med Björn Rosengren styrde över näringslivsdepartementet 1998-2002. Men tyvärr hade patriarken Göran Persson det sista ordet i spelet och därför blev Monas löften aldrig verklighet.
När Mona och jag är så överens i dessa frågor är jag lite nyfiken på hur IF Metall, som jag tidigare har haft intressanta diskussioner med, ställer sig till Mona som partiledare. Ställer IF Metall eller dess representanter sig bakom Mona Sahlin som partiledare för Socialdemokraterna? Hoppas att IF Metall har tid över till att skingra dimmorna kring dessa frågor.
Men tyvärr kommer inte Mona att bli långlivad som partiledare utan kommer att avgå efter 7-10 dagar eftersom hon har en lika gedigen meritförteckning som de avgångna moderatministrarna Maria Borelius och Cecilia Stegö Chilo.
Denna text har tidigare varit publicerad i lokaltidningen Avesta tidning 29/1.
5. Kvinnor har lägre inkomster eftersom de väljer män som är tre år äldre
Bo Rothstein har skrivit en förvirrad artikel om kärnfamiljen som ett antifeministiskt projekt och därmed tagit ställning för tokfeministen Tiina Rosenberg gentemot den mer kompetente och nyanserade Ebba Witt Brattström. Förvisso tar Rothstein avstånd från flummiga konspirationsteorier om könsmaktsordning och patriarkat men han godtar feministernas tes om att kvinnor är förfördelade. Genom hela artikeln värderar Rothstein karriären högre än barn och familj. Han menar att män har det bättre då de får möjlighet att göra karriär och tjäna pengar medan kvinnan oftast väljer att vara hemma med barnen i större utsträckning än mannen. Att mannen förlorar värdet av att vara hemma med sina barn räknas tydligen inte. Det viktigaste är att tjäna pengar, inte att vårda och fostra barn. Varför denna nedvärderande syn på vård och omsorg?
Rothstein har dock en intressant teori om varför kvinnor oftare stannar hemma med sina barn och varför kvinnor tjänar mindre än män. Det är nämligen så att kvinnor i genomsnitt väljer män som är cirka tre år äldre än de själva. Män har då redan hunnit studera klart och kommit ut på arbetsmarknaden eller alternativt kommit längre i studierna än kvinnan i förhållandet. Det blir därför rationellt för föräldrarna att specialisera sig på det som de gör bäst och tjänar mest på vilket leder till att mannen som kommit längre i karriären fortsätter att jobba medan kvinnan stannar hemma med barnen. Det som talar emot inkomstmaximeringstesen är att Per Kågeson har visat i boken ”Tid för barn” att föräldraledigheten inte påverkas särskilt mycket av ett höjt tak i föräldraförsäkringen.
Det kan ju lika gärna vara så att det är evolutionen som dröjer sig kvar hos män och kvinnor. Kvinnor söker sig till män som kan beskydda dem. De kvinnor som under historiens gång attraherades av svaga män gick under medan kvinnor som attraherades av starka män överlevde. Därmed uppstod ett mönster av vad kvinnor uppfattar som estetiskt tilldragande. Precis som genusvetaren Ingemar Gens och den amerikanske feministkritikern Warren Farrell uppmärksammar Rothstein att den genomsnittliga kvinnan väljer män som står högre upp i samhällsstegen än vad de själva gör och därmed faller det sig naturligt att välja äldre män framför yngre. Litteraturprofessorskan är tillsammans med den som bestämmer om vem som ska få nobelpriset i litteratur. Män som är svaga och som saknar status avfärdas direkt, om de nu inte är kriminella förstås. Den man som idag klarar sig dåligt på arbetsmarknaden har också en dålig avkastning på partnermarknaden. Skulle detta bara vara en slump???
Att unga par utan barn delar hemarbetet ungefär lika beror troligen på att det inte finns någon anledning att inte göra det när båda förvärvsarbetar lika mycket. När det sedan kommer ett barn in i bilden blir det barnet som fokuseras och inte några skrivbordsteorier. Då väljer den som känner sig mest manad, oavsett om det beror på ekonomin eller en känslomässig bindning till barnet, att ta ett större ansvar för hushållet. Den som känner sig mest manad är oftast en kvinna som också är den part som har förmågan att amma barnet. Samtidigt som kvinnan tar över mer av hushållsarbetet börjar fäderna att arbeta alltmer. Småbarnspappor är nämligen den grupp i Sverige som jobbar allra mest. Varför det tror ni? Är det för att de helt plötsligt känner att det är roligt att göra karriär, precis när deras barn kommer ut ur mammans mage? Eller kan det helt enkelt bero på att det kostar att ha barn. Det krävs mer arbete för att försörja en familj med barn än en familj utan barn. Kan man då säga att mannen inte tar ansvar för barnen? Nej, är mitt enkla och tydliga svar. Intressant att notera är också att ensamstående kvinnor städar mer än ensamstående män. Är det då så himla konstigt om kvinnor gör mer i hushållet?
Ett annat problem med artikeln är definitionen av jämställdhet som i Rothsteins värld utgår från ett förutbestämt mönster istället för individens fria val. Han väljer också att ta parti för den extrema manshataren Tiina Rosenberg genom att döma ut kärnfamiljen som en kvinnofälla. Det verkar som att socialdemokraten Rothstein har börjat sälla sig till de kulturradikala elementen som vill tvångsfördela föräldraledigheten och styra fram jämställdhet via statens tentakler. Rothstein är ojämn och hans tidigare glans har falnat något i mina ögon.
Läs Bo Rothsteins artikel ”Heterosexuella kärnfamiljen ett antifeministiskt projekt”.
Stefan Karlsson på kulturrevolution besvarar Rothsteins artikel med att män och kvinnor är olika och att detta på en aggregerad nivå leder till den ordning vi har idag.Några kommentarer under blogginlägget försöker driva tesen att Bo Rothstein bara retas och utgår från feministernas teser för att kunna föra ett någorlunda rationellt samtal. Förutom att de två förklaringarna inte går ihop känns det lite långsökt. Visst har Rothstein fått tagit emot mycket skit från feminister men det var ju under hyperhysterins dagar. Nu är ju feminismen död, åtminstone för tillfället, och då finns det väl ingen anledning att tassa på tårna. Nej, då är det mer troligt att Rothstein bara vill provocera och få uppmärksamhet. När feminism är inne då är han feministkritiker, när feminismen är ute försvarar han den galnaste feministen av dem alla. Mitt förtroende för Rothstein är då i alla fall borta.
Stefan Karlsson jämför också det feministiska projektet med Sovjetunionens försök att skapa ”den nya människan”. Lyckades dem? Kommer feministerna att lyckas? Knappast!
Avslutningsvis vill jag citera en bloggkommentar som sätter huvudet på spiken vad gäller extremfeminister: ”Extremfeministerna är ett medialt fenomen. Tiina Rosenberg et consortes finner blott intresse hos uttråkade intellektuella som saknar något produktivt att fylla sitt liv med. Om inte några få med tillgång till mediala kanaler gav Rosenberg en röst skulle ingen veta vem hon var. Än mindre skulle någon vara intresserad av hennes åsikter.”
6. Det rättsvidriga samtyckeskravet lever kvar
Jag har ett flertal gånger kritiserat förslaget från främst Centerpartiets riksdagsledamot Johan Linander om samtyckeskrav i våldtäktsrättegångar. Nu har även centerpartisten och tidigare ordförande för Centerpartiets högskoleförbund CHF (nu centerstudenterna) börjat kritisera förslaget.
Sadé skriver att det inte är frågan om sexualsyn eller könsmaktsordning utan om bevisning. För att döma någon måste bevisningen vara så stark att skulden ligger ”bortom allt rimligt tvivel”. Det är åklagaren som ska bevisa skuld och inte advokaten som ska bevisa oskuld. Krävs ett samtycke vid samlag vänder man på hela bevisbördan så att advokaten och den anklagade ska bevisa samtycke. Det är en horribel rättsuppfattning och jag bävar för den dag då denna lag blir verklighet. Visst, risken är ju minimal att jag och du ska drabbas av en sådan lagstiftning, men vad är det som hindrar att lagstiftaren går ett steg till och kräver ännu mer bevisbörda av den anklagade? Det gäller att säga stopp innan det är för sent. Jag är imponerad över Ilan Sadés tålamod med Johan Linander, mitt tålamod tog slut för länge, länge sedan.
Det senaste utspelet (mig veterligen) som Linander gjort i frågan är i Svenska Dagbladet.
Notera dock att jag stöder den lagförändring som Socialdemokraterna tog initiativ till och som implementerades den 1 april 2005 där våldtäktsbegreppet har utvidgats till att även gälla de som är i hjälplöst tillstånd, dvs. är medvetslösa, sover eller är handikappade. En sådan lagstiftning innebär ju inte att bevisbördan läggs på advokatsidan.
Beatrice Ask har som vanligt en nykter inställning i frågan: ”Det tar lite tid. Vi måste låta lagstiftningen verka innan vi utreder, vi får aldrig ordning om vi ändrar hela tiden.” Men Centerpartiet och Kristdemokraterna trilskas och vill skriva ännu fler lagar som aldrig följs upp förrän nya lagar skrivs.
Johan Linander blandar istället ihop lagstiftning och dömande makt: ”Högsta domstolen bestämmer hur befintliga lagar ska tolkas och är vi inte nöjda med det får vi ändra lagstiftningen. Jag tycker inte att HD har tolkat lagstiftningen som vi har tänkt oss. Lagen måste förtydligas, säger Johan Linander.”
När högsta domstolen dömer annorlunda än Johan Linander då ska lagen ändras så att högsta domstolen dömer som Johan Linander. Det är något som inte riktigt stämmer med rättsprinciperna här. Gissa hur Linander vill ”förtydliga” lagen.
I förra nyhetsbrevet tog jag upp brister i rättssystemet och vad som händer när man börjar tumma på rättssäkerheten.
Thomas Sowell förklarar också varför rättssäkerheten är viktig när han beskriver den bristande bevisningen i Duke Lacrosse ”våldtäkterna” som fått stor uppmärksamhet i USA.Duke Lacrosse spelarna som påstods ha våldtagit en svart strippa hade alibi, lämnade inget DNA på strippan och åklagaren brydde sig inte om att testa den anklagande sidans trovärdighet i utpekandet av gärningsmän.
Han förklarar också hur en åklagare bör agera.
Men när politisk offerideologi får dominera rättsagerandet slutar det med parodier på rättssystemet. Lynchmobben har trätt in i rättssystemet!
Men trots allt detta är inte männen friade än eftersom åklagaren Michael Nifong försöker föra ut sanningen om deras oskuld via Bill Clintons metod ”telling the truth slowly” för att rädda sin egen karriär.
7. USA contra internationella domstolar
Varför är USA så obenägen att erkänna de internationella domstolarnas domvärjo? Eftersom svenska media inte ens försöker ge en saklig och neutral förklaring till varför USA har valt den väg de har valt kommer jag här att försöka besvara den frågeställningen.
Det finns främst två typer av internationella domstolar. Den ena är den internationella domstolen ICJ som instiftades 1945 och som är det främsta juridiska organet i FN. Syftet med den internationella domstolen är att lösa internationella konflikter med fredliga metoder. Sätet för ICJ är fredspalatset i Haag, Nederländerna. Domstolen kan döma mellan två länder som är i konflikt med varandra, förutsatt att båda länder har godkänt ICJ:s domsrätt, dvs. jurisdiktion. Domarna är bindande för de länder som berörs och idag har 67 länder erkänt Internationella domstolens jurisdiktion. Under 2006 firade ICJ 60 årsjubileum.
Internationella domstolen består av 15 domare från olika delar av världen. Det är generalförsamlingen och säkerhetsrådet som utser domarna under en 9-årsperiod. De utses för sina juridiska meriter och inte som representanter för sina länder.
Under kalla krigets dagar anmälde Nicaraguas regering USA för förbrytelser under inbördeskriget då landet stödde rebellerna contras, minerade inloppet till nicaraguanska hamnar samt kränkte nicaraguanskt luftutrymme. USA erkände inte Internationella domstolens domsrätt i denna fråga men ICJ bedömde att de trots detta hade domsrätt. Domstolen beslutade att USA gjort fel och att landet skulle betala skadestånd till Nicaragua. Men USA vägrade eftersom landets agerande följde det kalla krigets logik om att minimera kommunismens utbredning. Kampen stod mellan två ideologisystem, marknadsekonomi och demokrati på ena sidan samt planekonomi och diktatur på andra sidan.
Ett exempel på hur domar från ICJ slår fel är att Israels rätt till självförsvar inte erkänns då domstolen går på de fientligt inställda grannländernas linje när de slår fast att Israel strider mot folkrätten när de uppförde ett skyddsstängsel och på vissa sträckningar också en skyddsmur. Om det är någon part som strider mot internationell rätt bör det väl vara de palestinier som begår självmordsattentat. Erfarenheterna av skyddsstängslet och skyddsmuren visar att den varit framgångsrik då självmordsattentaten har minskat med 75 % de första sex månaderna 2004. Men tydligen är folkrätten viktigare än mänskliga rättigheter.
En internationell domstol må fungera när de inblandade parterna är demokratiska rättsstater men när domstolen försöker vara neutral i frågan om demokrati och diktatur leder domsluten oundvikligen fel.
Den andra typen av internationella domstolar syftar till att ställa enskilda individer inför rätta för brott mot den internationella rätten såsom brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Domstolen tar upp fall som inte avgörs av nationella domstolar och som annars inte kommer att ställas till svars för sina illgärningar. Dessa domstolar upprättades under 1990-talet och de kan både vara tillfälliga och permanenta. De tillfälliga domstolarna är exempelvis Jugoslavientribunalen och Rwandatribunalen. Den permanenta internationella brottsdomstolen ICC som inte är en del av FN-systemet påbörjade sitt arbete den 1 juli 2002 och har sitt säte i Haag. Beslutet och stiftandet av ICC togs på en konferens i Rom 1998 och skulle verkställas när 60 stater hade godkänt domstolens stadga; Romstadgan. Detta skedde den 11 april 2002. Idag har 100 länder ratificerat Romstadgan. Endast brott begångna efter 1 juli, 2002 tas upp av domstolen. Domstolen består av 18 domare som väljs på 9 år av domstolens generalförsamling. USA och Israel har inte ratificerat denna domstol antagligen på grund av tidigare erfarenheter av internationella domstolar. USA är främst rädd för att amerikanska medborgare ska ställas inför rätta av politiska skäl och inte av sakliga skäl.
USA har skrivit under Genèvekonventionen och lovat att inom rimliga gränser följa vad som står i den. Problemet med kriget mot terrorismen är att det inte finns någon motpart som har skrivit under Genèvekonventionen. I ett traditionellt krig är motparten i regel ett land som skrivit under just Genèvekonventionen. Dessutom kan det i kampen mot terrorismen finnas många svåra avvägningsfrågor. Det är också intressant att notera att Högsta domstolen i USA har slagit fast att upprättande av särskilda militärdomstolar för att pröva Guantanamo-fångarnas eventuella brott strider mot den amerikanska konstitutionen och Genèvekonventionen. Så det finns mekanismer i det amerikanska systemet som håller emot maktkoncentrationer och maktmissbruk.
8. Hur hantera den globala uppvärmningen?
Läs tidigare reflektioner och kommentarer kring debatten om den globala uppvärmningen. Under rubriken ”Klimatförändring – Fortsättning följer”.
Danne Nordling fortsätter att skriva om hur Sverige har valt fel väg angående skattereduceringar för etanolbränsle. Det är nämligen billigare och mer miljöeffektivt att satsa på rening av koldioxid än att satsa på dagens etanolbränsle.Till och med FN:s klimatpanel IPCC visar att ransonering inte behövs utan att rening av koldioxid är en tillräcklig åtgärd.
Dessutom är den svenska miljöpolitikens signum att visa vägen inte särskilt lyckosam. Hur ska länder som inte har så mycket skog kunna ta efter Sveriges etanolsatsning? Och vad har den högre koldioxidskatten i Sverige lett till utomlands? Det enda Sverige har åstadkommit är en tyngre ryggsäck för svenska bönder. När man sedan betänker att Sveriges bidrag enbart består av 0,2 % av världens totala utsläpp inser man snabbt att satsningar i Sverige är bortkastade pengar.
Bengt Kriström tar upp samma argumentation i Magasinet Neos senaste nummer.
Hans Bergström sågar i samma tidskrift oljekommissionen som Fredrik Reinfeldt har skickat ut på remiss.Detta trots att utredningen inte ens uppfyller de formella kraven på hur en utredning ska göras. Men än värre är att utredningen kan leda in Sverige i ett protektionistiskt och miljöfarligt slöseri. Förslaget leder nämligen till att Sverige övergår från ett högt förädlingsvärde i skogsindustrin, dvs. export av pappersmassa, kartong, möbler mm, till ett lågt förädlingsvärde där vi i princip eldar upp skogen eller omvandlar den till etanol. Det är orealistiskt att tro att en ökad användning av biobränsle (dvs. ved) kan läggas ovanpå dagens skogsanvändning. Då är det mer effektivt att köpa sockerrörsetanol från bl.a. Brasilien. Tyvärr finns det inte tillräckligt med mark för att försörja oss med etanol. Dessutom ger salix och liknande snabbväxande energisly mer energi för pengarna.
Avslutningsvis vill jag fortsätta ta upp några intressanta idéer och teknologier som kan hjälpa mänskligheten att få ned koldioxidutsläppen och minska riskerna med den globala uppvärmningen.
Bakterier i världshaven kan skapa en ny miljövänlig energikälla.
Bättre navigationssystem i bilar som tar hänsyn till vilket vägval som är mest bränslesnålt kan minska utsläppen med cirka 4 %./Fredrik Runebert