HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Varning för ett feministiskt pöbelvälde!
 

2007-12-03

1. Skapandets moral

2. Företagarlitteratur

3. 50 olika skäl att fira dig

4. Neokonservatismen efter Irak

5. Skillnader mellan manliga och kvinnliga talare

6. MUF anammar feministretorik

7. Feministiskt mobb kräver avskaffad rättssäkerhet

8. En socialdemokrat med demokratiskt patos

9. Vad är kärlek?


Ett tal till skolavslutningen?

Skolavslutningstal

Har någon som du håller av slutat skolan?


1. Skapandets moral   

Det här har blivit en stående rubrik i mitt nyhetsbrev. Här drar jag fram de blogginlägg som jag särskilt vill lyfta fram.

Socialt entreprenörskap

Centrala löneavtal exkluderar nytänkarna

Företagarens alla skatteavdrag

Svårt med affärsidéer

Nödvändighets- och möjlighetsentreprenörer

Borgerlighetens frihetstörst

Mobbning mot den lilla företagaren

Straffbeskattning av småföretagare

Hallands landsting bevisar entreprenörskapets kraft

Insplanet – En innovation för konsumentmakt

Produktionen är lyckans moder

Förståelse för chef och arbetsgivare

2. Företagarlitteratur   

Har i bloggen ”Skapandets moral” publicerat en bloggserie om företagarlitteratur där jag jämför Ayn Rands och Ivar-Lo Johanssons litteratursyn:

Preliminära förslag på boktitlar

Företagarlitteratur del 1

Företagarlitteratur del 2

Företagarlitteratur del 3

Företagarlitteratur del 4

Företagarlitteratur del 5

3. 50 olika skäl att fira dig   

Har lagt in ett födelsedagstal för femtioårsjubilaren på Talskrivarna Ett tal för den som med lite humor vill hylla en man eller en kvinna som fyller 50 år. Grunden för hela talet är att varje levnadsår räknas som ett skäl till att fira jubilaren, och därmed finns det alltså 50 skäl att fira honom eller henne. För att talet ska bli överskådligt är det indelat i fem delar, där varje del behandlar en tioårsperiod. Beskrivningarna av tioårsperioderna är generella och bygger på vad som är vanligt, exempelvis att man skaffar familj och barn under tidsperioden 21-30. Men det finns även utrymme för talaren att lägga in mer personliga minnen från de olika tioårsperioderna.

Utdrag ur talet:

Det finns 50 olika skäl till att fira dig. De tio första skälen är dina tio första levnadsår. Den tidsperioden är ett av de mest händelserika åren i ditt liv.

[…]

Under dina nio år i grundskolan och tre år på gymnasiet har du fått lära dig mycket om världen och din omgivning. Du har säkerligen träffat din första kärlek, fått genomlida ett antal hjärtesorger och upplevt den underbara känslan av kärlek och passion.

[…]

De sista tio skälen är dina senaste upplevda år i ditt liv. Nu börjar livet lugna ned sig än mer och livet börjar äntligen få lite struktur.

[…]

Köp talet här!

4. Neokonservatismen efter Irak   

I Contra nr. 5 har jag följt upp neokonservatismens utveckling sedan Irakinvasionen.

Många debattörer har dödförklarat neokonservatismen efter de problem som uppstått i Irak. I Contra nr. 6 2005 skrev jag en artikel om amerikansk utrikespolitik och vad som skiljer neokonservatismen från andra ideologiska inriktningar, som realismen. Då, två år efter Irakinvasionen påbörjades, hade de neokonservativa fortfarande ett gott självförtroende. I det här numret behandlar jag en artikel i Commentary av Joshua Muravchik med rubriken ”The past, present, and future of neoconservatism”, där neokonservatismens framtid analyseras.

Läs en sammanfattning om innehållet i Contra nr. 5!

I samma nummer har jag en recension införd på Vem slår Eva? av Björn Ljungberg och Emma Rydberg. Boken belyser och analyserar den svenska akademiska feminismens kvalificerade nonsens.

5. Skillnader mellan manliga och kvinnliga talare   

Peggy Noonan har varit talskrivare åt bland annat Ronald Reagan och George Bush. Jag har påbörjat läsningen av hennes bok Talskrivaren – eller konsten att skriva tal där hon avslöjar några tips på hur ett bra tal är uppbyggt. Jag kommer att närmare beskriva innehållet av boken i senare nyhetsbrev. Men just nu vill jag koncentrera mig på en intressant aspekt som Noonan uppmärksammat mig på. Det är hur kvinnor i politiken, främst amerikansk politik, undviker humor och känslor. Ta bara nuvarande kandidaten inom det demokratiska partiet; Hillary Clinton, som ett exempel.

Noonan tror att denna företeelse beror på att kvinnor är rädda för att bli stämplade som kvinnor. Det vill säga som sentimentala varelser som bara flamsar. Därför flyr många kvinnliga politiker och affärsmän in i statistik och påståenden. En förklaring som varje feminist troligen skriver under på, eller hur? Så vad är då mitt svar? Ett blankt nej, ett absolut förnekande? Nej, inget blankt nej. Jag tror Noonan har rätt. Men till skillnad från den ensidiga feministen fortsätter Noonan sin analys av könsskillnader:

”Däremot kan en hel del män i politiken känsloladdat tala om privata upplevelser, därför att de inte vill bli avfärdade som… bara män. Kalla och okänsliga och hårda.” (s. 28)

Könsstereotyperna slår åt båda hållen. Vilken nyhet för en svenskt sinnad medborgare.

Nog skulle svenska politiker kunna bli mycket bättre på patos, dvs. att vädja till känslor, men risken är stor att patos övergår till manipulationer. Ett exempel på det är Al Gore som utan någon egentlig anledning har berättat offentligt om hur hans son var nära att dö i en bilolycka samt hur hans syster dog i lungcancer. I detta fall försöker Al Gore skapa en sympati och empati för den egna personen för att sedan kunna sälja in sitt budskap om att världen håller på att gå under på grund av klimatförändringar. Andra exempel är hur Gudrun Schyman och Kristina Axén Ohlin verkar få mer stöd på grund av att de berättar om sina alkoholproblem. Visst, är det bra att en politiker kan erkänna sina brister för att sedan göra något åt dem. Men att de ska få röststöd är för magstarkt för min del. Att ha patos kräver relevans och inte en massa känslomässiga utspel för att skapa sympati för den egna personen.

6. MUF anammar feministretorik   

Ungmoderaterna har inte bara blivit ett fackförbund för ungdomar (dvs. ännu en parasitiserande intressegrupp) och en dotteravdelning till de nya moderaterna som nu lyckats rensa ut alla med ideologisk ryggrad. Nu har ungmoderaterna med Niklas Wykman i spetsen börjat anamma den feministiska retoriken och det i en tid då feminismen är på väg att dö. Hur senfärdig får man vara som populist? Eller vill de bara ta det säkra före det osäkra och slipa bort exakt alla kanter som finns så att alla kan rösta på de nya moderaterna. Risken är dock stor att resultatet snarare blir att ingen är beredd att lägga sin röst på de nya moderaterna eftersom de står för allt och ingenting.

Men nu har feministkritikern Tomas Gür gjort upp med ungmoderaternas svepande tal om den vita medelåldersmannens synder (glömde Muf:arna ordet heterosexuell?).

Något mer trendkänslig är ungmoderaterna när de med hull och hår har sålt sig till idén om att vi har en global uppvärmning och att detta är människans fel, dvs. den vita medelåldersmannens fel.

Men det värsta är, att använder man vänsterns retorik köper man också dess världsbild och i sin förlängning även dess politik. De nya moderaterna är ett skräckexempel på detta.

7. Feministisk mobb kräver avskaffad rättssäkerhet   

Ni som följer samhällsdebatten i allmänhet och min hemsida i synnerhet vet redan att feminister inte ger mycket för talet om rättssäkerhet. Professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud och centerpartisten Johan Linander vill att den våldtäktsanklagade ska bevisa sin oskuld genom att tala om samtycke. Detta har anammats av Centerpartiet och är även på väg att göra det i de övriga tre borgerliga partierna. Vad Gudrun Schyman tycker i frågan behöver jag väl inte ens nämna. De utgår från något som varje sund människa anser är en självklarhet, dvs. att samtycke måste ges före ett samlag. Genom att utgå från en princip som så gott som alla skriver under på försöker de lura på oss en lagstiftning som gör slarvsylta av rättsprincipen att alla är oskyldiga till motsatsen är bevisad. Det är åklagarens jobb att bevisa skuld, inte advokatens jobb att bevisa oskuld. Förekommer det tvivel om skuld eller oskuld ska den åtalade frias. Fällningar ska enbart förekomma när skuld ligger bortom allt rimligt tvivel.

Men här vill alltså ett gäng feminister vända på bevisbördan, nu ska den anklagade bevisa att det var ett samlag med samtycke och inte en våldtäkt. Det åklagaren behöver bevisa är att de idkat sexuellt umgänge med varandra, sedan är målet kirrat. För vem ska kunna bevisa att man fått ett samtycke? Såvida man inte före sexualakten skriver på ett sexkontrakt där båda parter samtycker till avtal. Eller ska man börja spela in alla sina förehavanden? En ganska skrämmande utveckling, eller hur?

Men har de inte goda motiv? Är de inte snälla? Jo, det är de, det är bortom allt rimligt tvivel att de vill väl. Ja, om man exkluderar Schyman och några andra galningar förstås. Men goda motiv ursäktar inte onda gärningar och förslag. Man har inte rätt att krossa andra människors liv bara för att rädda andra människors liv. Jag tar gärna en saklig och sansad diskussion om hur vi ska få stopp på våldtäkter och misshandel. Men då måste alla övertoner och osakliga påhopp raderas från samhällsdebatten. Annars är det bara slöseri på dyrbar tid.

Ett konkret exempel på hur rättssamhället kommer att fungera om feministerna får bestämma är Stureplansmålet där folkpartisten och nämndemannen Cecilia Beckroth hotades till livet på grund av att hon hängdes ut som en försvarare av våldtäktsmän av den enkla anledningen att hon som nämndeman inte ansåg att de åtalades skuld låg bortom allt rimligt tvivel. Hon och Stockholms tingsrätt friade eftersom de inte ansåg att bevisningen räckte. Nu kom dock Svea hovrätt till en annan bedömning, men det efter att nya uppgifter kommit fram. Därmed kan det paradoxalt nog vara så att både tingsrätt och hovrätt dömde rätt utifrån de förutsättningar som fanns vid domen.

Att ifrågasätta någons karaktär och människosyn såsom chefredaktören Mikael Nestius gör bara för att man som nämndeman inte anser att åklagaren har bevisat brott, är en skam för ett rättssamhälle. Det är ett pöbelvälde värdig en bananrepublik. Nämndemän och yrkesdomare ska inte utsättas för sådana smutsiga kampanjer där man utan bevisning utmålar människor som kvinnohatare. Det skadar hela rättsväsendet. Ett brott är bevisat oavsett vad opinionen anser om det. Det ska vara professionella domare som avgör om bevisning räcker eller inte. Det ska inte vara pöbeln som via opinionsundersökningar och kränkande krigsrubriker som i förlängningen leder till dödshot som ska ligga till grund för om någon ska dömas till fängelse eller inte. En nämndeman ska inte behöva gömma sig och få skyddad identitet bara för att vissa tokstollar har svårt att skilja på sak och person.

Så vad anser jag då om systemet med nämndemän, dvs. lekmannadomare som i tingsrätterna är i majoritet? Först och främst är jag part i målet då jag själv är nämndeman. Men för att sammanfatta min inställning: Både bu och bä. Bu eftersom man ser det som något bra att nämndemän inte är kunniga inom juridik. Bä eftersom nämndemän har tentaklerna utåt för att känna av det allmänna rättsmedvetandet. Ett dunkelt och abstrakt begrepp som inte ska förväxlas med pöbelvälde. Det jag skulle vilja förbättra med nuvarande system är att nämndemän inte ska utses av politiska partier, utan vara ett uppdrag som kan sökas fritt av alla. Ett annat kriterium som saknas i dag är kunskap och kompetens. Därför bör de som ansöker om att bli nämndemän klara av ett par juridiska tester innan de får bänka sig på domarbänken. När man genomför detta bör man givetvis chockhöja ersättningen till nämndemännen, de få funktioner inom statens område som har en stor betydelse.

Och om jag hade dömt i stureplansmålet, vad hade jag kommit fram till för slutsats? Utifrån den information jag har fått som utanförstående hade jag gått på hovrättens linje av den enkla anledningen att vissa skador inte borde finnas där om det enbart var frivillig förnedringssex, och de telefonsamtal till larmcentralen som spelades upp i hovrätten, men inte i tingsrätten, ger en tydlig indikation på att kvinnans version stämmer bäst med verkligheten. Hon måste vara väldigt duktig på att förställa rösten och spela våldtagen om hon med uppsåt skulle vilja sätta dit oskyldiga män för våldtäkt. Visst kan hon ju ha ångrat sig i efterhand och varit ledsen för det, men när man ser till hela sammanhanget verkar inte det så troligt. Dessutom har kvinnan inte fått skador från de förnedringssamlag som de utfört vid tidigare tillfällen. Varför uppkom de då vid detta tillfälle? Stureplansgrabbarnas versioner verkar helt enkelt inte trovärdiga. Därmed inte sagt att jag skulle göra det lika lätt som Nestius och de andra populisterna gör som säger att nej är ett nej. Jag gör det inte ens lika lätt som hovrätten när de använder de välkända sms-meddelandena som bevisning. En sådan bevisning är inte trovärdig eftersom stureplansmännens versioner handlar om att de har haft frivillig förnedringssex, och det är exakt det sms:en behandlar.

Domaren i hovrätten har tydligt påverkats av opinionen när han ger följande goddagyxskaftsvar till en reporter på Svenska dagbladet: ”Tingsrätten kom fram till att kvinnan tvingats till sex, men att männen inte uppfattade signalerna när hon inte längre ville vara med.

Hovrättslagmannen i Svea hovrätt, Göran Ewerlöf, säger däremot:

–Ett nej är alltid ett nej, oavsett när det kommer i händelseförloppet.

Öh, en professionell lagman menar alltså på fullt allvar att det räcker för en kvinna att tänka nej för att en våldtäkt ska föreligga. Ett nej är ju alltid ett nej. När domstolen tar hänsyn till om kvinnan gjort motstånd eller sagt nej handlar det inte om att man anser att kvinnor måste göra motstånd eller säga nej för att slippa våldtäkter. Det kan räcka med att kvinnan stelnar till och kvider av smärta eller något annat för att mannen ska förstå att något är fel. Men det är bevisvärderingen som är problemet. Det är där nyckeln sitter. Det handlar inte om att nej alltid är ett nej, vad det handlar om är om det föreligger tillräckliga bevis för att ett nej har uttalats. I det här fallet är det omöjligt att bevisa det, men det verkar troligt när man ser till hela sammanhanget.

Och det är ju givetvis väldigt oroväckande att en domare låter sig ledas av ett pöbelväldes hysteriska skrikande.

8. En socialdemokrat med demokratiskt patos   

Kommunstyrelsens ordförande i Sundbyberg och tillika socialdemokraten Helene Hellmark Knutsson formulerar sin demokratiska attityd på följande vis: ”Vi kommer att söka breda lösningar och fullfölja mycket av det som alliansen påbörjat. Vi Socialdemokrater förlorade valet och omprövar därför vår politik.”

Så ska en ansvarstagande politiker med demokratiskt patos tala. Denna demokratiska attityd saknas i Dalarnas landsting där Socialdemokraterna egentligen förlorade valet men lyckades vinna över en vilsen avhoppare från ett lokalt parti som ägnat hela valrörelsen åt att kritisera just Socialdemokraterna. Där beter sig Socialdemokraterna som om att de verkligen vann valet. Ingen ödmjukhet där inte. Bara maktpolitiska kompromisser som bryter mot alla konsekvensens regler. Allt för att bevara makten.

9. Vad är kärlek?   

Om ni tror att ni ska få svaret på den frågan av mig, kommer ni att bli mycket besvikna. Men jag har alla fall tänkt skriva lite om känslor och spåna lite om vad kärlek är för något. Jag skriver inte så mycket om sådant, förutom i mina noveller och dikter, av den enkla anledningen att risken är stor det hela utvecklar sig till fåniga plattityder och patetiska känsloutspel. Nu har jag dock bestämt mig för att ta den risken. Allt i livet är ju inte politik, filosofi, jobb och hobbyverksamheter, utan även känslor och kärlek måste ju få lite utrymme i våra liv. Och varför ska jag då undvika att skriva om det på min hemsida?

Kanske för att det är svårt att framföra tydliga ståndpunkter som jag kan försvara med stark övertygelse. Men ska man undvika ett ämne bara för att det är svårt? Nej, jag är inte av en sådan personlighet.

Vad som skapar kärlek och vilka behov den uppfyller, förutom att den uppfyller det grundläggande behovet av förökning av ens egna gener, är något som fascinerat miljontals människor genom åren. Det jag med säkerhet kan fastslå att jag, precis som de flesta andra, eftersöker denna kärlek. Varför? Vad är det som är så lockande med det? Den starka passionen som inte kan reduceras till ord, den starka känslan av samhörighet och gemenskap, den stora glädjen över att veta att någon bryr sig om en lika mycket som man själv gör om den som bryr sig om en, den överlägsna tillfredsställelsen av att kunna ställa upp för en annan människa i vetskap om att hon förtjänar det.

Själv har jag inte funnit den där rätta än. Jo, jag är romantisk nog att tro på den rätta. Inte i den bemärkelsen att jag tror på sliskiga Romeo och Julia romanser, inte i den bemärkelsen att jag tror att det finns en ödesbestämd kvinna där ute som passar just mig som två pusselbitar eller som en hand i handske. Nej, i den bemärkelsen att vi helt enkelt passar bra ihop, kemin stämmer samtidigt som en dynamik existerar mellan oss. Att söka efter en homogen person som tänker exakt lika som en själv är som att vilja kväva ihjäl kärleken. Jag tror inte att jag kan definiera den rätta, om jag kunde det skulle jag redan ha träffat henne. Och kanske inte ens då skulle jag kunna det, även om det är något som jag med författarambitioner gärna strävar efter att göra. Hybris? Ganska troligt.

Vad är då kärlek? Jag tror att det är en värdering och en uppskattning av en annan människa som avspeglar ens egen självbild. Den som inte älskar sig själv kan heller inte älska någon annan är en floskel som i det här fallet är en premiss som måste uttalas för att avslöja kärlekens grund. Att köpa sex av prostituerade eller att söka sig till partners som är nergångna, elaka och parasitiserande tyder på att man har en dålig självkänsla. Det man värderar hos sig själv, värderar man även hos sin partner. Och har man ingen självkänsla klarar man heller inte av att värdera och uppskatta andra människors självkänslor.

Så hur ska man då finna sin livsförljuverska? På krogen? Nja, det stället har jag gett upp hoppet på för länge sedan. Där är det mest one-night-stands som gäller, om man nu ens har någon jaktlycka över huvud taget. Dessutom skapar miljön och dess sammanhang ett alltför ytligt relationsskapande. Så vad är då alternativen? Arbetsplatsen, universiteten/högskolan, föreningslivet och sitt eget kontaktnät är de alternativ jag kan komma fram till. Frågan är dock, hur sjuttsingen går det till när kärleken skapas mellan två människor? Hur tolkar man signalerna?

I Sverige blir det allt vanligare med singelhushåll. Det har både positiva och negativa konsekvenser. Det positiva är att det finns alternativ till familjebildandet, det är inget konstigt med att vara singel och ändå ha sällskap. Det negativa är att många är ofrivilliga singlar och att samhällsstrukturen saknar rötter, något som är viktigt för en fri individ. Människor är ju som bekant inga isolerade öar, människor är sociala varelser som söker gemenskap.

Ett alternativ som jag hört vissa nostalgiker tala om är att återgå till den tid då föräldrarna valde partner åt barnen. Visst, då blev de flesta garanterade en partner och man befrias från den stress och prestationsångest som kan drabba den som söker efter en partner. En mer mild form av detta förmyndarsamhälle är det system som råder i Indien. Där väljer föräldrarna ut potentiella partners som sonen eller dottern får träffa och umgås med. Den av de tio (eller hur många föräldrarna nu har valt ut) som sonen eller dottern känner mest för gifter de sig med. Därmed får individen lite frihet att bestämma över sitt öde, men slipper den stora pressen att göra ett urval från den ofantliga massan av potentiella partners.

Men mitt svar, som nuvarande singel, är att jag utan tvekan väljer friheten och den högre risken för att bli utan partner än reducerad frihet för att erhålla en lägre risk att bli utan partner. Den som undrar varför har helt enkelt inte förstått värdet av frihet. Att under ansvar få bestämma över sitt eget liv och sin egen situation och ta konsekvenserna av sina handlingar är grunden för att man någonsin ska kunna må någorlunda bra som människa. Att förbli omyndig som vuxen människa berövar människan den tillfredsställelse som det egna skapandet kan ge. Att som vuxen vara omyndigförklarad stympar människan och berövar människan den näring som behövs för att kunna växa. Kärlek kan inte separeras från friheten. När så sker dör kärleken i takt med att självkänslan dör kvävdöden.

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|