En blå prick i ett svart hav fylld av gnistrande klot är föremål för denna historia. Pricken är en planet vid namn Oikofobia och den är belägen mellan två planeter inte alltför långt ifrån ett gigantiskt brinnande klot i centrum av dess bana. I Oikofobia finns fem kontinenter som består av hundratals länder varav den enda gemensamma nämnaren är att de är rädda för dominerande majoritetskulturer. Det ledande landet på denna planet har varit bäst på att skapa förutsättningarna för Oikofobias invånares uregenskaper.
Där har man infört kvoter för hur många som får bli medlemmar i en specifik kultur. När en kultur blir alltför populär förbjuds invånarna att bli medlemmar, de får därför söka sig till en annan kultur som har underskott på medlemmar. Alternativt får man vara icke-kulturell förutsatt att den kategorin inte har uppnått sin kvot. Den invånare som väldigt gärna vill bli medlem i en viss kultur får ställa sig i en kö och invänta dödsfall eller utträde ur den aktuella kulturen. Allt detta har införts av den demokratiskt kvotvalda församlingen oikohuset för att undvika att någon kultur växer sig för stor. Systemet med kvoter har fungerat i flera århundraden och en ny generation har nu föreslagit ännu radikalare reformförslag för att garantera en balans i kultursfären.
Ända sedan tidernas begynnelse har oikofoberna känt en manisk rädsla för det som är för bekant. Men i de ociviliserade och primitiva stammarna som fortfarande finns i de minst utvecklade delarna på planeten har man stora majoritetskulturer som manipulerar och hypnotiserar oikofoberna till att känna en social trygghet i den miljön. Dessa outvecklade invånare har ännu inte förstått civilisationens välsignelser med kvoteringar och restriktiv kontroll av människors identiteter. I de civiliserade länderna samlar man nämligen in all information om varje invånare för att via mycket kraftfulla datorer räkna ut vilka personliga egenskaper, identiteter, klädstilar mm. som finns samt hur många som finns inom olika kategorier. Om någon grupp blir för stor påbörjas genast en kampanj för att korrigera dessa obalanser. Fungerar det inte med informationskampanjer som betonar frivilligheten, måste statsmakterna ingripa med direkt våld och påtvinga ett par slumpmässigt utvalda invånare att ändra sin identitet, klädstil, personliga egenskaper eller något annat. Detta arbete pågår ända tills balansen är återställd.
I utvecklade länder finns det också en manisk rädsla för traditioner. Allt som har pågått längre än fem år är förbjudet eftersom en sed, en ritual, en ceremoni, en rutin eller något annat handlingsmönster riskerar att skapa ett samhälle där vissa invånare känner sig som avvikande och utanför eftersom de inte ingår i majoritetens traditioner. Så vill man inte ha det, därför har man av solidariska skäl infört en obligatorisk censur för att undvika att vissa ord används för ofta. I oikohuset är ett förslag om ytterligare reformer ute på remiss för disparata diskussioner i de olika minoritetskulturerna. Förslaget går ut på att vart tredje år genomföra en gigantisk nyspråkskampanj för att variera språket samt finna användbara alternativ till gamla ord som samlat på sig många historiska konnotationer.
En av dessa zinkbaserade organismer är Exotar, student i University of Far Away. Hans största intresse är att lösa matematiska problem och förstå de fundamentala principerna bakom allt som existerar. Han och hans bästa kompis Infinitar kunde ägna timmar åt att diskutera svåra matematiska problem som ännu inte hade hunnit bli en integrerad del av dessa två studenters medvetanden. En dag när de diskuterar indecimalkurvans elasticitet i derivat gick en kvinna med rött luftigt hår och välsvarvad kropp förbi de två kumpanerna varav Exotar plötsligt tystnar, mitt i en mening. Han börjar stamma medan hans oförstående vän Infinitar irriterat frågar vad det är frågan om. Han vill så gärna veta vad det är som döljer sig bakom hörnet i det matematiska rymdäventyret och har därför inte märkt av något nytt i omgivningen. Exotar lyckas efter ett tag återhämta sig och förklarar vad det var han hade sett. Infinitar ruskar bara på huvudet och berättar att hon inte alls är särskilt ny, hon har gått i parallellklassen i tre år. Exotar svarar att det måste ha gått honom förbi.
Med tiden växer en stark känsla fram hos Exotar. Istället för integralekvationer har hans system låst sig och allt som skärmen visar är Hon. Kvinnan som har blivit en frisk fläkt i Exotars liv. Hon som han hade iakttagit i två månader utan att våga lyfta ett finger för att göra henne medveten om hans existens. Ju längre tiden gick desto mer handlingsförlamad blev han. Till slut tar han mod till sig och närmar sig henne när hon dricker kaffe på skolans cafeteria.
- Gott kaffe här, spottar han fram orden som en kulspruta.
Hon blir först förvirrad av det plötsliga utbrottet, men finner sig snart när hon inser att det härligt främmande inslaget i hennes liv inte är ett direkt hot, utan ett spännande avbräck från hennes traditionella kaffedrickande.
- Jo, det är det. Du borde köpa en kopp.
- Ja, det borde jag.
Sedan blir det tyst. Exotar vänder plötsligt ryggen mot henne och går mot cafeterian för att köpa en kaffe och samla styrka. Efter att han fått sitt kaffe börjar han tveka. Men till slut sätter han sig vid samma bord som den mystiska damen.
- Ja, det är verkligen gott, fortsätter han på samma vinnande tema som tidigare visade sig vara så lyckat.
- Har du testat med mjölk i?
Nej, det hade inte Exotar gjort, han hade aldrig tänkt på det. Exotar bli glad, inte nog med att han får prata med kvinnan han har åtrått i två månader. Nu skulle han också få uppleva något nytt och främmande. Något som han aldrig hade testat förut.
- Jag heter Dominika.
- Jag heter Exotar.
- Var det gott?
- Ja, det var gott.
- Bra.
- Ja.
- Vad du är frånvarande Exotar, klagar Infinitar när de båda sitter på hans rum och slöläser i Xenosencyklopedin.
- Vaddå?
- Du verkar ha avskärmat dig från våra tidigare intressen såsom matematik och exotism.
- Allt handlar faktiskt inte om regressionsanalyser och om antropologiska fynd i bortre Oxen.
- Inte?
- Nej, har du hört talas om kärleken?
- Ja det är en kemisk reaktion…
- Skippa den sterila naturvetenskapen, låt oss hålla oss till något högre?
- Vaddå, andar och metafysik?
- Ja.
- Jag är kär i sköna Helena i bortre Oxen, men inte sitter jag här trånar för det.
- Det är inte samma sak att sakligt och kyligt på distans observera en affisch på en kvinna som levde för tvåhundra år sedan och som är upphovet till en religion som ingen här hemma tillhör.
- Inte än ja, men om två månader kommer majoritetsskyddsbarriären att upphävas för dem som vill tillhöra denna religiösa gruppering. Gissa vem som kommer att tälta framför kulturbytesmyndighetens portar en månad före.
- Nåväl, det jag vill tala om är istället den genuina och djuplodande kärleken.
- Vad snackar du om?
- Jag är kär, jag kan inte tänka på något annat än hennes existens, hennes utseende och hennes personlighet. Jag vill gifta mig med Dominika, men jag vet inte hur jag ska gå till väga.
- Det är väl tryggt att inte veta hur man ska gå till väga?
- Det borde ju vara det ja…
Klasskamraten Någannar har samma intressen som Exotar och Infinitar men har mindre förståelse för Exotars åtrå än vad Infinitar har som själv trånar efter sköna Helena som åtminstone är ett objekt att dyrka. Någannar tycker att detta är ointressant och vill fortsätta diskutera integralanalyser.
- Men vad ska det vara bra för?
- Vaddå, frågar Exotar irriterad.
- Ja, vara tillsammans med en kvinna, särskilt någon från samma kultur?
- Kärleken är inte något som följer kulturens gränser.
- Jag förstår inte vad du vill uppnå.
- Har du aldrig varit kär?
- Nja, lite attraherad av några kvinnliga organismer har man ju varit, men jag är mer intresserad av one-night-stands om du förstår vad jag menar.
- Det är inte kärlek, det är primitiva drifter.
- Ju större avstånd mellan de älskade desto bättre sex.
- Nej, ju bättre man känner någon och ju mer man älskar någon desto bättre blir allt annat som har med förhållanden att göra.
- Det där är främlingsfientlig agitation. Ju starkare förhållanden man har desto mer lär man ju känna den andra parten, och ju mer man lär känna den andra parten desto mindre blir hon av värde.
- Du förstår verkligen inte vad jag säger.
- Nej.
- Jag tror att jag förstår, avbryter Infinitar. Ni vet hur mycket jag älskar Sköna Helena. Men jag älskar henne mer idag än vad jag gjorde igår. Varför? Jo, för att jag vet mer om henne idag än igår och därför har jag också kommit närmare henne. Blivit mer intim.
- Du är nära nog, svarar Exotar.
- Äh, det här är bara en eufemism för att utestänga andra människor, avslutar Någannar.
Efter flera månader av spännande uppvaktning med choklad och blommor går de till vigselförrättaren. Där uppstår dock problem med formaliteterna. Det visar sig att en ny lag fullständigt förhindrar deras giftermål. Eftersom de båda härstammar från samma kultur, har samma klädstil, samma sociala bakgrund och samma intressen, räknar multidatorn fram att kvoten för giftermål inom aktuell kultur redan är uppfylld. Även när datorn kombinerade hundra olika variabler med social bakgrund blev det nitlott. Alla möjliga kombinationer dem emellan var alltså upptagna. Vigseln kunde därför inte förrättas, det skulle bryta mot lagen och innebära upp till tio års hemmavistelse. Och det vill man ju inte…
Det värsta är dock att lagen också uttryckligen förbjuder människor som inte är gifta eller fått särskilt tillstånd från bostadsministeriet att bo i ett gemensamt boende. För att få särskilt tillstånd ställs samma krav som kriterierna för vigsel. Men skam den som ger sig. Exotar har verkligen funnit sig till rätta och vet med all säkerhet att han älskar Dominika som också älskar Exotar lika mycket tillbaka. Men till skillnad från Exotar är inte Dominika lika övertygad om det rätta i att bekämpa systemet för att de två ska kunna uppnå lyckan. Men Exotar är envis, han har nämligen vidkänt en högre känsla och ett högre värde än den spänning som främlingskap skapar. Han har insett individens värde och rätt att forma sitt eget liv, trots att samhällsmönstret blir fel utifrån någon abstrakt idé om mångfald. Exotar tar nu mod till sig för att uppsöka den främsta representanten för status qou – byråkraten. Dominika följer försiktigt med. Med skakiga händer och med hjärtat i halsgropen knackar han på den bastanta zinkdörren. Dörren svarar att de får stiga på om de bara lovar att ställa sig på två plastmärken på golvet som är formade som två fötter. När Exotar gör detta börjar det vibrera under hans fötter, han tittar ned och ser att golvet är installerad med automatiska skotvättare. När Dominika har gjort likadant går de båda tvillingsjälarna in för att konfrontera systemets dörrvakter. Men till deras stora besvikelse kommer de inte längre än till en obemannad disk där en plattskärmad dator står placerad mitt på. En röst från ingenstans säger åt dem att trycka på 1. för att erhålla information om systemets grunder, tryck 2. för att erhålla information om systemets principer, tryck 3. för att erhålla blanketter för kulturbyte, tryck 4 …
De båda börjar tappa intresset och är på vippen att gå när rösten plötsligt yttrar – tryck 102. för att erhålla blankett om personligt möte med en byråkrat. Exotar gör genast det och får efter fem minuter en blankett på tio sidor utskriven. Där ska Exotar och Dominika förklara vilka motiv de har för ett möte, vilka de är, vad de jobbar med, vad deras kultur är, hur mycket de tjänar, hur mycket moms de betalar in idag och hur mycket de räknar med att de ska betala in om tio år. Blankettifyllandet tar hela två timmar. De lämnar sedan in blanketten genom att faxa den till rummet bredvid som i sin tur ställer blanketten i en kö för vidare bearbetning. När Exotar och Dominika går ut genom dörren är de utmattade och åker genast hem för en tio timmars sömn och en, enligt blanketten, tio månaders väntan på ett preliminärt delsvar.