HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Aristoteles – Om diktkonsten
 

Enligt Aristoteles är diktarens viktigaste uppgift att efterbilda den mänskliga naturen. Ett drama, som både kan vara en tragedi och en komedi, ska utgå från mänskliga handlingar i första hand. Människors karaktärer kommer i andra hand. Dessutom bör en bra tragedi väcka medlidande och fruktan.

Aristoteles analys av diktkonsten utgår främst från begreppen mythos, mimesis, praxis, pragmata, hamartia, peripeti, anagnorisis, katharsis och metafor. Mythos (eller fabel) är grundidén, grundprincipen eller syftet med själva dramat och är den viktigaste delen i tragedin. Mimesis handlar om efterbildning vilket gör att mythos efterliknar mänsklig handling, dvs. praxis. Dessa mänskliga handlingar ska ordnas på ett lämpligt sätt (pragmata) så att de efterbildar en helhetlig handling som kan betraktas som sannolik och nödvändig. Dessa fyra begrepp är de viktigaste.

Hamartia står för felsteg som i sin tur kommer att leda till en peripeti (omslag) och anagnorisis (igenkänning). Tanken är att karaktären i ett drama ska gå från lycka till olycka via ett felsteg eller ett misstag. Peripeti är ett omslag eller en vändpunkt som vänder någonting av det som sker till dess motsats och igenkänning (agnorisis) är en omsvängning från okunnighet till vetskap. En igenkänning kan avslöja vänskap eller fiendeskap som tidigare varit fiender respektive vänner. Sammanhangen klarnar och dramat kan avslutas. Denna igenkänning bör ske via ett felsteg och inte genom att hederliga människor växlar från lycka till olycka eller genom att skurkar växlar från olycka till lycka eller tvärtom. Katharsis står för känslomässig rening, antingen i själva händelseförloppet i dramat eller hos åskådarens reaktioner. En metafor, slutligen, är en betydelseöverföring och ”ett ord som betecknar en sak förs över till ett annan sak.” (s. 19 i ”Om diktkonsten”).

Enligt Aristoteles bör tragedier som Oidipus efterbilda goda människors handlande. I ett drama ska inga episoder som kan tas bort utan att de påverkar helheten vara med. Vidare ska det finnas två delar i ett drama. I den första delen ska en historia byggas upp till en kulmen eller en peripeti där historien förvandlas till sin motsats. I den andra delen ska upplösningen beskrivas.

Grundidén (mythos) i Oidipus är att människan är liten och att människan inte vet vad som händer nästkommande dag. Efterbildningen av den mänskliga naturen sker i Oidipus genom Sofokles tro på att människans vackraste tanke är skapandet av gudatron och att den moraliska styrkan härstammar inifrån. (Tolkning av Johan Bergman). Människan är även underordnad händelseförloppet och är en leksak styrd av ödet. Dessutom bygger dramat på tidigare diktning vilket tyder på efterbildning.

Felsteget i Oidipus begås av konungen Oidipus när han gör allt för att söka finna Laios mördare. Givetvis begick han det största felsteget när han dödade en man som sedan visade sig vara hans fader och när han gifte sig med en kvinna som visade sig vara hans moder.

Aristoteles ger i ”Om diktkonsten” på s. 40 ett exempel på en peripeti i Oidipus i den scen där budbäraren tror att han kan befria Oidipus från rädslan att gifta sig med sin moder, men som slutar med motsatsen, dvs. att Oidipus blir medveten om att han redan gift sig med sin moder. Det är då anagnorisis, igenkänning, uppstår. Sammanhangen klarnar, han har verkligen dödat sin fader och han har redan begått misstaget att viga sin moder. Eventuellt kan man tolka scenen där den gamla herden vittnade om att han överlämnat Oidipus som barn till en annan herde som hörde till Polybos (som var Oidipus adoptivfader). Men det bör snarare betraktas som en bekräftelse av budbärarens berättelse.

I Oidipus är det tydligt att medlidande skapas genom att en man med gott rykte och välstånd blir olycklig via ett felsteg, dvs. han omedvetet dödar sin fader och gifter sig med sin moder. Den känslomässiga reningen sker samtidigt som det för läsaren står klart att Oidipus är förlorad och landsförvisad på grund av sitt stora misstag som begåtts delvis utan egen beskyllan. Detta ger antagligen en känsla av medlidande som effekt. Den känslomässiga reningen sker hos Oidipus när han sticker ut sina ögon efter att hans moder och hustru hängt sig.





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|