Per Ahlmark svarar på sin fråga i titeln med ett entydigt nej. Man verkligen känner Ahlmarks beundran och varma känslor för Thorbjörn Fälldin. Till skillnad från Olof Johansson ( c ) och Bengt Westerberg (fp) kom de två väl överens, även om de var oeniga i viktiga politiska frågor. När det gäller frågan om Fälldins intelligens gör Ahlmark en knivskarp analys om dagens samhällslogik. ”Vi tycks tro att begåvning i huvudsak är verbal smidighet. Den som talar snabbt och flytande – helst efter akademiska studier och gärna på främmande språk – tänker också sammanhängande. Politiker som formulerar sig väl och omedelbart, tycks man tro, har överblick och förmåga att uppfatta det viktiga i en text eller debatt, i det egna samhället eller inför en internationell konflikt.” (s. 126). Hastighet är synonymt med intellekt!
Efter att Fälldin avgått som partiledare 1985 skrev Ahlmark att Fälldin var en av de mest intelligenta politiker som han träffat. Många trodde att han skämtade. Ahlmark definierar intelligens som förmågan att se de stora sambanden och se mönster och brister i faktaspäckade informationsflöden. Det är också viktigt att se sammanhang, att tillämpa sina grundläggande värderingar på nya frågor och att kunna skilja på det centrala från det perifera.
Enligt Ahlmark besatt Fälldin denna förmåga väl. Ahlmark understryker, precis som Bohman, att Fälldins förmåga att ställa eftertänksamma och knivvassa frågor som ofta ställde experterna svarslösa. Det var många gånger som experterna fick bakläxa när de inte kunde redogöra för de konkreta konsekvenserna av ett förslag. Det var här ramviksmodellen kom in i bilden. Abstrakta frågor skulle tillämpas på lokala förutsättningar för att ge en bättre bild av ett förslags konsekvenser.
Den kritik som Ahlmark för fram mot Fälldin är Fälldins intresse för utrikespolitiken som inte var särskilt djup. Jag håller här med Ahlmark. En annan fråga är energipolitiken där herrarna intog motsatta ståndpunkter. Fälldin var, enligt mig, mer eftertänksam när det gällde att förhindra att landet byggde in sig i en återvändsgränd där viktiga frågor såsom avfallsfrågan inte var, och fortfarande inte är, löst. Dock har Ahlmark en poäng i att det är viktigare att avveckla kärnkraften i Östeuropa än i Sverige eftersom kärnkraftsverken såsom Ignalina är mindre säkra i Östeuropa. Förvisso är det bra att föregå med gott exempel men det räcker med en stängd kärnreaktor i Sverige.
Vidare är det viktigare att bryta vårt beroende av fossila bränslen än att avveckla kärnkraften. Det bästa vore om marknadsekonomin fick styra mer. EU ska sluta subventionera kolkraft, Sverige ska sluta subventionera kärnkraft, vindkraft mm. Moderaterna gnäller oftast om subventionerna till vindkraftverk men de säger inget om de största subventionerna som faktiskt går till kärnkraften som utan statens stöd och garantier knappast skulle vara lönsam. Om vi vill ha alternativ till fossila bränslen och kärnkraftverk måste alla energislag bära sina egna kostnader vilket skapar ett starkt motiv för innovationer. Detta fick vi exempel på under de två oljekriserna på 1970-talet. Alternativ går inte att kommendera fram såsom den svenska staten har försökt göra sedan 1980.
Det finns befintliga idéer såsom effektivare vindkraftverk till havs (ABB), effektivisering av befintliga källor och bränslecellsmotorer som väntar på att utvecklas vidare. Det finns även idéer som ingen idag har en aning om. Men så länge staten subventionerar kommer ingen förändring att ske. Så länge politiker från höger till vänster betraktar energipolitiken som något statiskt kommer ingen förändring att ske. Slutligen borde Sverige bryta sig loss från folkomröstningen 1980 som är totalt värdelös som väljarkompass. Politikernas oförmåga att ställa rätt fråga med enkla svar till folket har förvärrat låsningarna i svensk politik i decennier. Det mest demokratiska vore att anordna en ny folkomröstning i frågan.
Åter till Ahlmarks syn på kärnkraftsfrågan 1978 då regeringen sprack på grund av infantil envishet från båda parter. Värst var dock Folkpartiet och Moderaterna som ansåg att kärnkraften var viktigare än en borgerlig regering. Det fanns nämligen en lösning som fanns nedtecknat i regeringsförklaringen 1976. Den lösningen gick ut på att om man inte kom överens skulle man anordna en folkomröstning i frågan, men Folkpartiet och Moderaterna svek. De ansåg inte att folket hade mandat att bestämma själva i en så viktig fråga.
Även Ahlmark fick höra av Fälldin att det inte skulle bli några memoarer. En orsak till detta kan vara att Fälldins person tillhörde familjen och möjligtvis hans nära vänner och inte allmänheten. Det talar för en stor integritet. Ahlmark var motsatsen, han berättar väldigt mycket för allmänheten.
När Aftonbladet gjorde en elak och absurd satir på Fälldin som sinnessjuk kände Fälldin sig kränkt och ville hoppa av politiken eftersom det skadade hans familj. Det är tydligt att Aftonbladet alltid varit en oseriös tidning.
Ahlmark tog även upp myten om det dukade bordet och massarbetslösheten utan att tillföra särskilt mycket nytt. Det intressanta är Ahlmarks påstående att Moderaterna saknade förståelse för hur den borgerliga majoriteten skulle överleva. Hade Moderaterna för bråttom? Kanske, men vem tror att Ahlmark och Nils G. Åsling utgick från strategiska skäl och inte ideologiska när de lade fram förslag som i alltför stor utsträckning påminde om socialdemokraternas politik? Dock verkar det som att Fälldin hade mer radikala idéer men valde av strategiska skäl att vara mer försiktig.
Ahlmark frågar sig också varför Fälldin inte avgick efter 1982 då han förlorade valet eller någon gång före 1985 då han närapå tvingades avgå. Han var ju redan legendarisk efter 1982! Fälldin hade uttalat ambitioner om att jobba 10 år i skogen då politiken inte var livets mening för honom. Varför valde Fälldin att ta på sig en massa uppdrag som upptog hans tid? Hade han abstinens? Längtade han tillbaka till styrelserummen? Kände han en plikt mot samhället att fortsätta sitt arbete? Ahlmark erkänner att han inte riktigt förstod Fälldin alla gånger.
Maktskifte! – Regeringarna Fälldin och den politiska miljön i 1970-talets Sverige
