En strukturalistisk analys av Röda Rummet
Syfte
Syftet med detta PM är att finna vilka projekt och vilka motsättningar som finns i August Strindbergs bok ”Röda rummet”. Denna analys sker med hjälp av strukturalistisk teoribildning. I analysen tas hänsyn till tre nivåer; funktionsnivån, aktionsnivån och narrationsnivån. På funktionsnivån delas analysen upp på den syntagmatiska dimensionen och den paradigmatiska dimensionen och på aktionsnivån byggs en aktantmodell upp.
Metod
Strukturalistisk teori bygger på att språket utgör ett system av tecken som både har en uttryckssida och en innehållssida. Den strukturalistiska analysen söker främst efter motsättningar och paralleller för att på en abstrakt nivå finna ett system i texten.
En text består av två dimensioner; den syntagmatiska och den paradigmatiska. Den syntagmatiska eller den distributiva dimensionen består av sekvenser, dvs. handlingar som kommer i en viss ordning. Denna dimension driver handlingen framåt.
Den paradigmatiska eller den integrativa dimensionen handlar om de valmöjligheter som finns i texten. Denna dimension är mer abstrakt och ger utrymme för reflektion. Inom denna dimension kan man finna metaforer och liknelser.
Analysen kan även indelas i tre nivåer; funktionsnivån, aktionsnivån och narrationsnivån. Den första nivån, funktionsnivån, handlar om kopplingarna mellan olika element i texten. Aktionsnivån går något djupare och berör den grundläggande handlingsstrukturen. Narration betyder läran om berättarkonsten och utgör här den högsta nivån som ger de två tidigare nivåerna en slutlig mening.
På funktionsnivån för den syntagmatiska dimensionen handlingen framåt. De funktioner som är mest nödvändiga kallas för kärnfunktioner då den utgör berättelsens kärna. Den paradigmatiska dimensionen används för att bygga upp en personbeskrivning, miljöskildring eller en atmosfär som ger motiv till en aktörs agerande.
På aktionsnivån ska ett eller flera subjekt, objekt och projekt identifieras. Subjektet är den som agerar och strävar mot ett visst mål, dvs. ett objekt. Det är denna strävan som är projektet i texten. Längs projektaxeln finns en konfliktaxel och en kommunikationsaxel. Konfliktaxeln består av en hjälpare och en motståndare och kommunikationsaxeln består av en sändare och en mottagare.
På narrationsnivån är sändaren i kommunikationsaxeln berättaren och mottagaren läsaren. Detta ska inte tolkas som att författaren som person är intressant i analysen av boken. Det intressanta på denna nivå är de koder som finns i texten som leder berättaren och läsaren till olika positioner. Den opersonliga berättaren skapar en tydlig åtskillnad mellan berättare och berättelse. Med en sådan berättarmodus är berättarkoden tydlig. När berättaren är personlig och ibland ger sig in i handlingen blir berättarkoden något mer diffus.
Analys av Röda Rummet
Röda rummet skildrar livet hos olika artister, såsom konstnärer, skribenter, ornamentsbildhuggare, filosofer och skådespelare i Stockholm på 1800-talet. Huvudpersonen i boken heter Arvid Falk och han ingår i ett artistkotteri.
Funktionsnivån – den syntagmatiska dimensionen
På funktionsnivån i den syntagmatiska dimensionen drivs handlingen främst framåt av dialoger. I början utvecklas huvudpersonen Arvid Falk åt ett håll, till mer och mer idealism. Han tackade nej, till och med kastade, skribentuppdrag för att de var ointressanta och stred mot hans egna uppfattningar. Samma sak gällde artistkollektivet i stort där spänningar mellan aktörerna byggdes upp. Struve blev mer och mer konservativ och Carl Nicolaus Falk planerade för och strävade efter att stiga i samhällsstatus. En kärnfunktion är att Arvid Falk bröt sin ämbetsmannabana för att satsa på ett liv som skribent. En annan kärnfunktion är de olika strategier som de olika aktörerna i boken valde för att uppnå sina mål.
En tredje kärnfunktion kommer i kapitel tio där den första artisten i kollektivet lyckades få framgång. Det var Sellén som fick uppmärksamhet för sina tavlor för att de var de få tavlor som var framsprungna ur en människosjäl enligt den opartiske tidningen ”den obesticklige”. Den konservativa tidningen ”Gråkappan” gick hårt fram mot Sellén men fick efter ett tag ge efter för opinionsvinden och offrade skribenten som gjort ned Sellén. Det var här Struve fick visa sina talanger genom att ta avstånd från skribenten som kritiserat Sellén för att därefter skriva en positiv recension på Selléns tavlor.
Efter det lyckades Ygberg få publicitet genom att ta sig an den beställning som Arvid Falk vägrade. Rehnhjelm lyckades skriva in sig på teatern, även då han till en början enbart fick vara statist. Montanus lyckades väl med att bilda en träfigur vid ett altare och Lundell lyckades med att måla en altartavla och Falk lyckades bli litteratör på ”Arbetarfanan”. Men trots framgångarna var det ingen som verkligen lyckades slå igenom.
Den fjärde kärnfunktionen finns i tjugofemte kapitlet där professor Borg, som hade en skuld att indriva hos Falk, tvingade med Falk på en resa ut i skärgården till Nämdö där Falk ”rehabiliterades” från sina farliga idéer som förstörde hans försörjningsmöjligheter. Olle Montanus visade här på en motsatt utveckling då han tog livet av sig på grund av att han misslyckats med att anpassa sig efter samhället. Han virrade in sig i filosofins värld och lyckades inte göra sig förstådd hos människor i allmänhet och arbetarklassen i synnerhet. Han blev därför utstött från samhället.
Funktionsnivån – Den paradigmatiska dimensionen
Arvid Falk som är huvudperson i boken avbröt sin ämbetsmannabana för att bli skribent. Falk skrev dock inte vad som helst utan drevs av en stark idealism och förespråkade radikala samhällsförändringar och hade starka sympatier för arbetarrörelsen. Hans kollegor vid Lill-Jans som ibland träffades på röda rummet var konstnärerna Sellén och Lundell, ornamentsbildhuggaren och filosofen Olle Montanus, filosofen och skribenten Ygberg och skådespelaren Rehnhjelm. Dessa artister hade olika förhållningssätt till konsten. Tydligast märks detta mellan Sellén och Lundell där Sellén är idealist som målade det som kändes rätt medan Lundell anpassade sig efter vad publiken vill ha. Olle Montanus är idealist och gjorde sig omöjlig även inom arbetarrörelsen och gick därefter ett dystert öde till mötes. Ygberg hade också problem med försörjningen men hade en annorlunda syn på artisteriet. Ygberg anpassade sig också efter efterfrågan och efter vad den rike och skicklige förläggaren Smith beställde. Arvid Falk var som tidigare nämnts idealist och tackade nej till olika skrivuppdrag på grund av att de inte engagerade honom. Dessa uppdrag tog Ygberg över. Rehnhjelm är realist då han var beredd att offra det mesta för konstens skull, dvs. han var beredd att förödmjuka sig för att komma in på teatern.
Andra aktörer som inte direkt ingår i Arvid Falks vänskapskrets är Struve som vände kappan efter vinden. Som ett exempel på det skrev han i början av boken i tidningen ”Rödluvan” som var en socialdemokratisk och liberal tidning och senare gick han över till ”Gråkappan” som var en konservativ tidning. Carl Nicolaus Falk är Arvids bror och hans intresse var rikedom och ära. Han anpassade sig efter andra för att kunna stiga på karriärstegen. Borg var en konservativ professor som lyckades få in Arvid Falk på ämbetsmannabanan igen.
Den stora motsättningen står således mellan realism/materialism och renlärighet/idealism. Med realist och materialist avses en person som anpassar sig efter samhället för att därmed uppnå sina materiella mål. Detta mål kan dock vara frihet, men friheten utgår här från materiellt oberoende. Med renlärighet och idealism avses personer som låter idéer gå före allt annat såsom samhällets förutsättningar och materiella behov.
Aktionsnivån
På aktionsnivån ska subjekt, objekt och projekt identifieras och då det finns många möjliga subjekt i en roman kan det vara svårt att välja ut ett subjekt. Men då Arvid Falk är huvudperson i boken börjar jag med honom som subjekt. Hans projekt är frihet och sanningstörst. Han vill inte offra sanningen och sina ideal för rikedom eller ära eller något annat materialistiskt värde. Ett exempel på Arvid Falks strävan är detta citat: ”Nåväl, det är straffet, när han vill ställa sig över samhället! För övrigt avskyr jag samhället, ty det vilar ej på fritt fördrag, det är en vävnad av lögn – och jag flyr det med nöje!”. (s.20) Detta formulerades som svar på Struves påstående att ”Litteratören står utanför samhället.” Detta tar jag som intäkt för att Falk strävade efter att frigöra sig från samhällets konventioner och ”orättvisa” förhållanden.
På konfliktlinjen finns nybyggarna på Lill-Jans, dvs. artistkollektivet, och tidningarna ”Rödluvan” och ”Arbetarfanan” som hjälpare medan den konservative tidningen ”Gråkappan”, den konservative Struve, förläggaren Smith och professor Borg utgör motståndarna. Artistkollektivet är en hjälpare till Falk genom att utgöra en social grupp som stöder medlemmarna i sitt skapande. Tidningarna ”Rödluvan” och ”Arbetarfanan” hjälper Falk genom att erbjuda arbetsmöjligheter som inte strider mot Falks värderingar. Tidningen ”Gråkappan” och Struve står, enligt Falk, för en felaktig ideologi, som motsätter sig samhällsförändringar och arbetarklassens och Falks egen frihet. Förläggaren Smith är en motståndare då han enbart tänker på pengar och materiella värden. För Smith har inte konsten som sig någon mening utan allt handlar om att skapa ett namn som säljer. Professor Borg är en av motståndarna då han som borgenär tvingar Falk att rätta in sig i ledet och uppta sin gamla karriär.
På kommunikationslinjen sätter jag konsten i allmänhet och litteratörens yrke i synnerhet samt politiken som givare då det är inom dessa områden som Falk söker sin utkomst. Som mottagare sätter jag Arvid Falk själv och samhället.
Utifrån denna förklaring erhålls följande aktantmodell:
Det andra subjektet som jag utvecklar en aktantmodell på är Struve som är motsatsen till Arvid Falk. Struves strävan är dels att enbart överleva och dels att vinna rikedom och ära. Det första strävandet blir tydligt genom detta citat: ”Käre bror, du har icke lärt dig livets konst ännu; du skall se huru svårt det är att få ett bröd först, och se huru småningom det blir livets huvudsak. Man arbetar för att få bröd och man äter sitt bröd för att kunna arbeta ihop mera bröd, för att kunna arbeta! Tro mig, jag har hustru och barn och jag vet vad det vill säga. Man måste lämpa sig efter förhållandena, ser du. Man måste lämpa sig! Och du vet inte hurudan en litteratörs ställning är. Litteratören står utanför samhället!”. (s. 20) Detta sade Struve som svar på Arvid Falks tal om att han tagit avsked från kollegiet för utbetalandet av ämbetsmännens löner samt talet om att påbörja litteratörens bana. Men samtidigt ger Struve uttryck för att ära och makt är viktigt i denna dialog med Arvid Falk: ”Litteratör! Å, kors, varför det då? Men det är ju synd.” (s. 11) och ”Men säg mig då … orsaken till att du lämnar en bana som ger både ära och makt.” (s.11)
Struves hjälpare på konfliktlinjen är först ”Rödluvan” och sedan, efter att den liberala vågen ersatts av en konservativ motkraft, ”gråkappan”. Paradoxalt nog utgör Falk en hjälpare när Struves barn dött odöpt som spädbarn. Falk lånade då ut en frack och följde med på begravningen. Även skribenter från konkurrenttidningen ”Rödluvan” hjälpte honom genom att låna ut pengar till Struve. Motståndare på konfliktlinjen är samhällsförändringen som hotar Struves och hans familjs försörjning och status i samhället. Även Falk och artistkollektivet utgör motståndare på så sätt att de utmanar etablissemanget i samhället. På kommunikationslinjen är samhället och etablissemanget givare då dessa är förutsättningar för Struves mål att överleva samt få makt och ära. På mottagarsidan finns Struve själv och hans familj.
Berättaren är opersonlig och allvetande vilket gör att läsaren får ett fågelperspektiv. Detta perspektiv gör att läsaren lätt kan urskilja olika motiv, mål, visioner, strategier mm. som utan ett fågelperspektiv skulle kunna vara svårt att få något grepp om. Läsaren får till exempel veta, inte bara vad de säger, utan också vad de tänker. Men även då det finns en viss distans till aktörerna kan läsaren få en viss sympati för Arvid Falk som är huvudperson i boken.
Det stora motsatsförhållandet i ”Röda rummet” är renlärighet/idealism och realism/materialism. De två motsatserna personifieras främst av Arvid Falks och Herr Struves karaktärsbeskrivningar. Motsatsen syns även mellan Arvid Falks idealism och hans bror Carl Nicolaus Falks materialism. Arvid Falk strävar efter frihet och sanning, dvs. en förbättring av samhället medan Struve enbart strävar efter att överleva samt få en hög status i samhället. Inom artistkollektivet kan man också se en viss skillnad, men där är skillnaden främst strategisk. Målet är frihet via konsten men medlet kan variera. Falk tackar nej till beställningar som inte passar honom medan Ygberg tackar ja till samma beställningar.
När det gäller Struves projektaxel finns det en tolkningsmöjlighet att jag går ifrån den strukturalistiska analysen för att istället anamma den dekonstruktivistiska analysen som främst söker efter motsägelser. Den klara och tydliga linjen där Falk och Struve är varandras motsatser kan ifrågasättas då Falk både är en hjälpare och en motståndare. Men jag anser att detta mer har med Herr Struves karaktär att göra än om analysmetoden. Struve anpassar sig ju efter omständigheterna. När Falk kan hjälpa honom söker han upp Falk och Falk hjälper honom av medmänskliga skäl.
Jag anser att den strukturalistiska metoden har varit fruktbar på August Strindbergs ”Röda rummet”.
