Diktanalys av Säv, Säv Susa
”Säv, säv susa” är skriven av Gustaf Fröding som levde mellan 1860-1911. Rubriken som sedan utgör första versraden och näst sista versraden försöker skapa en atmosfär genom att försöka frammana ett hörselintryck. Säv är ett halvgräs som i dikten susar när vinden blåser. Samma sak sker med andra versraden ”våg, våg, slå” där man kan se och höra vågen slå mot stranden. Upprepningarna säv, säv och våg, våg skapar ett homogent och sövande intryck. S-en i förening med ä och u utgör också ett försök att härma vinden som susar i säven. De tre å:na i våg, våg, slå ska i sin tur efterlikna de enahanda slagen mot stranden. Rimmen i första och sista strofen finns i andra och fjärde versraden. I de andra stroferna finns två versrader med rimslut.
Dikten utspelar sig i naturen invid en sjö. Motivet är en flicka som tar livet av sig. Hennes död liknas vid en and som vingskjuts och sjunker ned i sjön. Därmed kan man dra slutsatsen att hon dränkte sig. Att det är en flicka som dikten handlar om avslöjas i den tredje och fjärde versraden ”I sägen mig var Ingalill/den unga månde gå”. Fröding har i en annan dikt skrivit om Ingalill i dikten ”Ingalill” som handlar om en piga som sjunger vackert som en näktergal. En kung som åker förbi med häst och kärra får höra henne och vill då förföra henne. Detta är ett vanligt motiv hos Fröding vilket kommer sig av att han som psykiskt sjuk ungkarl längtade efter en ung och ren kärlek. I Säv, Säv, Susa ställs frågan var denna unga och rena kärlek har tagit vägen. Vart har Ingalill gått någonstans?
I nästa strof skriker hon som en vingskjuten and och sjunker ned i sjön. Det var den sista våren som stod grön. Den gröna färgen associeras till fruktsamhet och grönska och våren associeras till ungdomen. Ungdomen och fruktbarheten är således över. Hoppet är dött.
I tredje strofen framkommer det att människor i Östanålid är arga på henne och att hon tog illa vid sig för den sakens skull. Denna strof utgör en av förklaringarna till hennes självmord. Hon blev antagligen utstött ur gemenskapen.
I fjärde strofen förstår man att människors ilska beror på hennes gods och guld samt hennes unga kärlek och skönhet. Avundsjukan visar alltså sitt fula ansikte.
I femte strofen sticker folket en ögonsten med tagg och kastar smuts i en liljas dagg. Hon straffas för sin ungdomliga storhet och nu är hon död. En lilja kan tolkas på två sätt. Det ena är död och begravning eftersom liljor är vanligt på begravningar. Det stämmer in på diktens tema. Den andra tolkningen utgår från att de flesta liljor är vita och vitt associeras till renhet och oskuldsfullhet. Om man sammanför den sista tolkningen med den femte strofen kan man dra slutsatsen att den rena och oskuldsfulla Ingalill smutsades ned av någon eller några. Antagligen blev hon förförd. Hon förlorade barndomens oskuld och blev vuxen.
Den sista strofen fungerar som en begravningssång där den omgivande miljön återigen används som en förstärkare av den sorgliga atmosfären. Början av dikten återupprepas i de två sista raderna och knyter igen säcken.
