Ryggar du tillbaka när du hör ordet solidaritet? Det gör jag. Men ge begreppet en chans till. Det finns ett alternativ till den kollektivistiska solidariteten. Till skillnad från liberalismens atomistiska tänkande har kristdemokratin (och konservatismen) utvecklat en mer individuell solidaritet via personalismen och tanken om olika gemenskaper. Jakob Forssmed har hjälpt mig att inte rygga tillbaka för ordet solidaritet. Jag kan nu se ett alternativt synsätt på solidaritet.
Jakob Forssmed har skrivit en bok om själens tillväxt som komplement till materialistisk tillväxt. Tillväxt är viktigt men inte tillräckligt. Det är vad filosofer kallar en nödvändig förutsättning, men inte tillräcklig. Forssmed tar upp stressen, den psykiska hälsan och andra samhällsproblem. Vi människor bör prioritera mer som om vi låg på dödsbädden. Skulle vi vid dödsbädden önska oss mer pengar eller mer relationer? Mer stress eller mer tid för varandra?
Forssmed ger bra förslag på förbättringar för mer religiositet och andlig utveckling. Ett förslag är att se till att skolorna, precis som i USA, tillåter grupper av elever som tar initiativ till verksamheter få använda skollokaler efter arbetsdagens slut. Samhället behöver också bli mer generösa mot andra gruppers högtider. Problemet här är att Forssmed exkluderar dem människor som inte bryr sig om de religiösa traditionerna. Varför ska de ha mindre frihet? Det bästa vore om staten bestämde hur många helgdagar vi har, kanske som idag, och sedan får var och en bestämma själv vilken av de helgdagar som de anser är viktiga. Ett tredje förslag är samlevnadsrådgivning subventionerad av samhället via checkar. Detta tycker jag är fel, bättre då att sänka skatten så att människor själva kan betala för dessa rådgivningar.
I vissa förslag går Forssmed alltför långt. Som exempel anser han att företag ska erbjuda utrymme för människors andliga behov på arbetsplatsen. Det får ju då bli en fråga om förhandling mellan arbetstagaren och arbetsgivaren. Forssmed blir dock som bäst när han talar om ansvar såsom de vuxnas ansvar för sina barn att vara bra förebilder. Skönhetsideal och liknande kommer alltid att existera men man kan minska trycket på ungdomar genom mer realistiska ideal. Detta handlar om attityder och dessa attityder måste förändras i relationen mellan människor och inte uppifrån.
Kapitel 2 i boken tar upp den kristdemokratiska synen på rättvisa, den så kallade reparativa rättvisan. Den synen utgår från människor och relationer till skillnad från dagens rättssamhälle som utgår från att brott begås mot staten eller samhället. Ett brott bör istället betraktas som ett brott mot en eller flera människor. Relationer i samhället är mycket känsliga och ett brott skapar en obalans i relationerna. Det är därför ansvar och skuld och straff betonas. Med straffet återställs rättvisebalansen.
Men samtidigt är försoningen viktig. Den som har sonat sitt straff ska vara fri från skuld. Är så fallet idag? Knappast. En gång kriminell alltid kriminell. (I min värld kommer våldtäkter och andra grova brott vara permanenta till sin natur. Men när det gäller mindre grova brott delar jag kristdemokratins uppfattning). Utifrån försoningstanken blir medling en viktig del av rättsväsendet. Innan ett fall går till domstol bör parterna kunna göra upp i godo genom att den ungdom som rånade en äldre dam får kompensera med att i ett halvår leverera hem varor till henne. Detta bygger givetvis på frivillighet och om parterna inte kommer överens ska fallet gå vidare till rättegång. Detta finns till viss del redan idag men är mest inriktat på unga lagöverträdare.
Om Kristdemokraterna tydligt torgför detta (vilket Peter Althin är väldigt dålig på) kommer Kristdemokraterna att få många röster. Det här rättvisetänkandet är väl utbrett i de folkliga lagren.
I tredje kapitlet tas medborgarbegreppet upp till analys. Vad är en medborgare? Det traditionella medborgarskapet bygger antingen på härstamningsprincipen eller territorialprincipen. Den förstnämnda principen innebär att barnet får sina föräldrars medborgarskap medan den andra principen innebär att barnet får sitt medborgarskap i det land som barnet föds i.
Den kristdemokratiska synen på medborgarskap bygger på att det är ett uppdrag som innebär rättigheter och skyldigheter i ett samhälle. Forssmed drar slutsatsen att medborgarskap inte ska bygga på hur länge någon har bott i ett land utan på hur väl de uppfyller skyldigheter. Men problemet är att nya medborgare måste prövas innan de kan få medborgarskap. Uppfyller de skyldigheterna, dvs. följer de lagarna eller inte. Jag anser att invandringen ska vara fri, men att detta inte ska betyda att alla ska kunna bli medborgare i ett land. Forssmed anser att svenskar inte ställs inför samma krav för sitt medborgarskap om Folkpartiets förslag att invandrare som vill bli medborgare ska språktestas införs. Det har han rätt i, vi borde ställa högre krav på svenska elever att klara det svenska språket samt ha koll på svensk historia. På så sätt ställer vi lika höga krav på alla.
Det fjärde kapitlet behandlar medborgerlig olydnad eller civil olydnad. Jag är emot civil olydnad så länge besluten är tagna i demokratisk ordning. Undantaget är när jag och min familj och mina vänner hotas till livet. Jakob Forssmed utgår från naturrätten som sätter upp naturliga moralregler för människor. Enligt Cicero, som är en naturrättsförespråkare, bör samhällets lagar överensstämma med naturrätten för att samhällets lagar ska vara giltiga. Detta synsätt bygger på att man redan i förväg vet vad som är rätt eller fel. Men hur vet man det? Om vi människor inte kommer överens om hur vi vill organisera vårt samhälle, hur vet vi då vad som är rätt och vad som är fel? Att det är fel att mörda är en sak, men att påstå att det är fel att döda är något helt annat. Var går gränsen? Givetvis behöver vi en modell för att svara på dessa frågor och naturrätten kan betraktas som en av modellerna. Den tilltalar mig mycket mer än vänsterns godtyckliga, naiva och anarkistiska syn på rätt och fel. En annan fördel är att naturrättens civila olydnad ställer högre krav på aktören samt sätter skarpare gränser för när civil olydnad är okey jämfört med vänsterns ansvarslösa och relativistiska syn där alla metoder är okey så länge målet är bra.
I femte kapitlet gör Jakob Forssmed upp med det nationalistiska och trångsynta tänkandet som dagens välfärdspolitik utgör. Forssmed hänvisar till begreppet syskonskap när han talar om solidaritet, inte bara inom ett land eller inom en viss grupp, utan över alla gränser. Av den anledningen bör biståndet uppvärderas och fler länder borde komma över ”skammens gräns” på 0,7 % bistånd i förhållande till BNP. Jag anser att detta mått blir missvisande så länge man inte mäter resultatet av biståndet. Man kan ju vara väldigt generös, men vad har det för betydelse när pengarna ändå bara går till korruption såsom olja för mat programmet i FN:s regi. Men trots detta är Forssmed, till skillnad från många på vänstersidan, duktig på att betona att krav ska ställas på de länder som får skuldavskrivning och bistånd. Han menar också att frihandel är en förutsättning för att på lång sikt förbättra välfärden i världen. Det riktas till och med en viss kritik mot FN:s funktionsduglighet vilket inte är någon vanlig läsning. Vidare ställer Forssmed krav på företags sociala ansvar och redogör för den kritik som nyliberaler för fram mot detta. Nyliberaler såsom Johan Norberg anser att företagens enda existensberättigande är att gå med vinst. Jag för min del ser inget motsägelsefullt i detta, företags existensberättigande är att gå med vinst och för att gå med vinst måste man anpassa sig efter kunderna, personalen och andra intressegrupper. Om konsumenten är ansvarsfull och väljer rätt företag kommer det sociala ansvarstagandet av sig självt. Vad är mer motiverande än att få en hög vinst?
Tyvärr tror inte Forssmed att den enskilde individen, som är trött efter en lång arbetsdag, orkar kolla upp hur produkter har tillverkats. Men för det första, varför kan inte konsumenter gå samman och starta en konsumentorganisation, fritt från statens pekpinnar, som kan hjälpa till att samla fakta? För det andra, inte behöver man kolla upp detta varje dag efter jobbet. Det räcker väl att man kollar upp det en gång och att man sedan litar på de produkter som man sedan tidigare vet är producerade på ett schysst sätt?
Sjätte kapitlet behandlar Fidel Castros förtryck av det kubanska folket. Här gör Forssmed upp med Kubakramandet som fortfarande finns kvar i den svenska vänstern. Till och med resebolag kan vara så aningslösa att de marknadsför resor med hjälp av Che Guevara. Bokens sista kapitel visar tydligt att Kristdemokraterna har ett alternativ till vänsterns så kallade internationella solidaritet.
Boken är mycket väl värd att läsas särskilt för de som vill få en introduktion till kristdemokratisk filosofi.
Beställ ”Själens tillväxt - och andra berättelser om samhället” här!
