HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Ulf Adehlsohn – En regerings fall
 

Ulf Adehlsohn erbjuder ett väldigt intressant och engagerande inlägg där självkritiken får stort spelrum. Adehlsohn menade att den borgerliga regeringen från 1979 inte hade fallit om Moderaterna hade varit mindre inriktade på formella skrivelser såsom regeringsförklaringen och istället tänkt sig in i de andra två partiernas situationer. Adehlsohn menade att Centerpartiet och Moderaterna hade kunnat komma överens om Moderaterna bara hade erbjudit Centerpartiet något som de kunde visa upp för sina väljare. Enligt Adehlsohn kunde synen på Moderaternas strategi och taktik vara en generationsfråga där de äldre Moderaterna var lite väl omöjliga i vissa fall.

Meningen med skatteuppgörelsen, som ledde till regeringsupplösningen, var ju att få kontinuitet i skattepolitiken men det visade sig vara en illusion. Så snart Socialdemokraterna fick makten igen frångick de skatteuppgörelsen som antagligen bara var ett försök att splittra borgerligheten. Den som läst Gösta Bohmans bok ”Så var det” från 1983 kan snabbt inse det. Men samtidigt visar samma bok att även Folkpartiet föredrog en uppgörelse med Socialdemokraterna. Det var tydligt under den underbara natten där folkpartister festade efter uppgörelsen med Socialdemokraterna. (Stämningen var mindre god hos Centerpartiet som var något mer eftertänksamma).

Enligt Adehlsohn kom Ola Ullsten bättre överens med Olof Palme än med Gösta Bohman. Det säger väl allt? Folkpartiets vänstervridning märktes också på Per Ahlmark som tillhörde den generation som ville hålla distansen till Moderaterna i allmänhet och Gösta Bohman i synnerhet. Folkpartiet ville hålla sig så nära Socialdemokraterna som möjligt och allt erkännande därifrån vart lika uppskattat som kritik från Moderaterna. Centerpartiet hade inte den synen, särskilt inte Fälldin som kom väl överens med handelskammardirektören Bohman. Detta gällde särskilt individens äganderätt och familjepolitiken. Det var nämligen under denna tidsperiod som Folkpartiet övergav alla krav på barnfamiljernas frihet, betyg i skolan och motstånd mot löntagarfonderna. Per Ahlmark ville inte som minister ändra en stavelse i den Socialdemokratiska regeringens direktiv till den löntagarfondsutredning som Hjalmar Mehr ledde. Men det var väl kanske inte så konstigt då partisekreteraren då var Carl Tham som nu är socialdemokrat och är främst känd för sina professurskvoteringar. (Måtte Birgitta Ohlsson välja samma väg som Tham!). Enligt Adehlsohn var det då Folkpartiet förlorade den liberala ledartröjan. Taktiken blev viktigare än ideologin.

Folkpartiets förmyndarpolitik, särskilt inom familjepolitiken, förvaltades väl av Bengt Westerberg som enligt Alf Svensson i boken ”Här kommer Alf Svensson” och Bo Lundgren i boken ”När bubblan brast” motarbetade vårdnadsbidraget och missade inte en chans att attackera den. Bo Lundgren gav även ett annat exempel på Folkpartiets perversa cynism när det gällde fastighetsskatten som av Bengt Westerberg betraktades som en stabil skattebas som inte kan flytta ut ur landet. Av den anledningen ville han inte sänka den. Det avslöjar vilken syn Bengt Westerberg har på statens rätt över individen.

Adehlsohn bekräftar också det som Björn Elmbrandt påstod i boken ”Fälldin” om Bohmans tanke att maximera rösterna inför valet 1982 då nyliberalismen var på frammarsch.

Thorbjörn Fälldins ställning var stark bland moderater i allmänhet. Fälldin ville verkligen hålla ihop regeringen men kunde inte få sin riksdagsgrupp med sig då det saknades fördelar för Centerpartiets väljargrupp.

Lärdomen från uppgörelsen med Socialdemokraterna är att aldrig lita på Socialdemokraterna – maktpartiet – utan det viktigaste är att hålla ihop borgerligheten. Borgarna skulle ha kört över Socialdemokraterna som ändå inte går att lita på och istället satsat på att vinna nästkommande val. När regeringen sprack för andra gången hade de i praktiken visat sin oförmåga att regera landet.

De tre borgerliga partierna hade kommit överens om besparingar på 1,5 miljarder samt en marginalskattesänkning till 50 %. Reformen skulle genomföras i tre steg med start 1982. Men nu blev det alltså inte så.

Slutligen: Fälldins konservativa drag framkommer i hans svar till de (bland annat Adehlsohn) som frågade om Fälldin skulle skriva några memoarer: ”Vårt minne är så selektivt välordnat, utan anteckningar minns man bara det som talar till ens egen fördel.” (s. 119).

Maktskifte! – Regeringarna Fälldin och den politiska miljön i 1970-talets Sverige





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|