Utan själ

Trädtopparna ger efter för vinden och löven fladdrar i blandskogen bortom veteåkern som även den spelar med i vindens spel. Solen är väl synlig och konturerna av solens form smetar ut sig på himlakroppen. Svetten rinner för min panna och jag tittar upp på min morfar som plötsligt stannar upp i en rörelse och pustar tungt. Han ställer sig med benen intill varandra och för blicken från den ena kanten av åkern till den andra. Jag förstår att det är vilodags och att morfar kanske ska säga något värmande som han alltid brukar gör vid sådana här tillfällen. - Den här klockan fick jag från min far. - Är det en klocka, frågar jag och tittar på mitt armbandsur. Morfar skrattar på sitt sedvanliga skrockande sätt och svarar: - Ja, det är ett fickur. På den tiden var de större och mer robusta. Men de var vackra och originella, eller hur? - Ja, svarar jag häpet. Solens kompromisslösa strålar reflekteras mot det blanka uret och jag får nästan blunda för att inte bländas. - Jag vill att du ska ha den. Tiden är en bristvara, ta väl hand om den. Glöm inte att klockan kan slå tiden an snarare än du tror. - Ja morfar, svarar jag utan att vara säker på vad han menar. Han räcker fram uret och jag tar emot den med öppen mun och fokuserad blick. - Den är så vacker. Tack! Men i ett slag börjar det mullra bakom bergen vid horisonten. Solen bleknar snabbt och ett stort mörkt moln börjar skymma solen mer och mer. Mitt hjärta börjar slå snabbare och min andning blir oregelbunden. I magen påbörjas en molande och gnagande känsla att spridas för att slutligen omsluta hela mitt väsen. Jag tittar upp på min morfar som nu har slutat att le, han är inte längre lika lugn i ansiktsdragen som tidigare. Han stelnar till och stirrar rakt fram på de alltmer stukade vetestjälkarna som slavlikt ger efter för de numer hänsynslösa vindarna. Jag försöker påkalla min morfars uppmärksamhet men han är inte kontaktbar. Jag känner hur en tår letar sig fram i högra ögonvrån, jag snörvlar för att hålla inne vätskan i min näsa som nu gör uppror mot harmonin. Den första tåren får sedan sällskap via det vänstra ögat. Morfars konturer flyter samman med mörkrets utbredning. Jag blir rädd och ryggar tillbaka för den staty som tidigare var en levande entitet. Jag backar sakta från morfar för att därefter börja springa för allt jag kan. På stigen hem stöter jag med foten på en stor sten vilket får till följd att jag ramlar och slår i knät. Jag reser mig snabbt upp och springer vidare mot huset, målet för min panikartade färd. När jag kommer fram och drar ned dörrhandtaget upptäcker jag att dörren är låst. Jag bankar på dörren och skriker ”Öppna!”. Men ingen öppnar. Jag sätter mig gråtande ned på trappan och låter regnet rinna nedför mitt hår och mitt ansikte. Mina kläder drar till sig all väta och allt blir kallt och tungt. Vad var det som hade hänt? Det går knappt att urskilja ladugården, garaget och alla redskapen som under dagtid uppvisar ett gigantiskt kaos. Jag reser mig upp och försöker samla mina tankar. Vad ska jag göra? Plötsligt rycker jag till av att någon tar mig på axeln. Jag vänder mig om… Svettig och andfådd stirrar jag vettskrämd på min välbekanta bokhylla. Jag sätter mig upp på den fåtölj som jag nyligen hade vräkt ut mig på och stödde upp min kropp genom att placera mina armar på mina knän. Jag tar några djupa andetag. I min högra hand släpper jag taget om det som jag tidigare tryckt så hårt. I min fuktiga hand finner jag mitt fickur som jag tidigare fått från min morfar. Jag måste ha suttit och tittat på den innan jag föll i sömn. Jag lägger ifrån mig uret på bordet och reser mig upp. Jag måste glömma den där händelsen. Jag kan inte ha det ogjort. Jag visste inte då att det var sjukdomen som började invadera morfar. Nej, nu måste jag ruska av mig det hela. Jag har ju bestämt träff med mor på hemmet där morfar befinner sig nu. Jag kan inte se ut som en furie när jag träffar dem. Mor står och plockar med blomstren i fönstret när jag stiger ur bilen. Jag kan inte låta bli att le medan jag låser bilen och tar mina första tunga steg mot ingången. Men ju närmre målet jag kommer desto mer spänns mina ansiktsdrag. Mina axlar dras uppåt trots att jag koncentrerar mig på att spänna av. När dörrarna glider åt sidorna känner jag hur den sedvanliga klumpen i min hals växer sig allt större. Inne på avdelningen sitter en gumma och talar om en katt med ingen annan än sig själv. Jag låtsas som ingenting och går raka vägen till morfars rum. - Hej morfar. - Hej. Morfar tvekar en stund. Sedan säger han: - Vem är du? - Jimmy. Ditt barnbarn. - Jaha… Han är tveksam. Sedan släpper han det hela och börjar med stort intresse studera bordsduken. Jag hälsar på min mor och kramar om henne. - Hur är det? - Bara bra. Själv då? - Jo, det är bra. Någon knackar på dörren. - Ursäkta, vi skulle behöva gå igenom några saker med dig. Sjuksköterskan tittar på min mor som nickande följer med ut. Jag börjar fråga morfar om hur han trivs på hemmet. Han svarar likgiltigt. Jag tar upp mitt fickur för att ha något att göra. Jag blir alltid så nervös och ställd när jag lämnas ensam med morfar efter att sjukdomen har övertagit hans väsen. - Du kommer väl ihåg vår resa till Halmstad? Jag blir helt ställd och mållös. Hur? Jag finner mig dock snart och svarar tvekande: - Ja… - Du frågade mig på hemvägen om jag ångrade mitt val att inte överta mina föräldrars gård. Nu blev jag rädd och fick fram ett pipigt ja. - Jag svarade nej och du frågade vidare om jag var bitter över att min bror fick gården så billigt. Minns du? - Ja. Jag sväljer. Det här är omöjligt. - Jag ljög. Jag var bitter och jag har aldrig glömt och förlåtit sveket. - Vilket svek? - Du vet mycket väl vad jag menar. Jag svarar inte. - Kan du göra mig en tjänst? - Självklart, svarar jag automatiskt och utan att tänka. Men hur? Tidigare mindes du inte mig. - Klart jag känner igen mitt eget barnbarn. Är du galen? Jag svarar inte. - Nåväl. Titta i boken som står på andra plats i bokhyllan från vänster. Jag gör som han säger. - Titta på sidan 100. Även detta gör jag och där ligger en nyckel. - Den där nyckeln går till ett bankfack på Föreningssparbanken. Jag vill att du tömmer det och skickar ett dokument till Sven. Skriv också ett meddelande på en lapp. Skriv då ”Jag har inget glömt. Du är skyldig mig allt”. Sök sedan upp Sven och observera hans beteende. - Men… - Gör det bara. Det är min sista önskan. Jag är en gammal man. - Okey. Min mor kommer tillbaka och morfar har återigen förlorat skärpan i sin blick och sitter nu och stirrar på en fläck i golvet. Jag stirrar häpet på morfars förvandling och mor märker att något har påverkat mig. Hon frågar hur det är med mig, men jag vet inte vad jag ska säga. Jag mumlar något obegripligt och hänvisar till magen för att få en ursäkt att avlägsna mig från platsen. Jag sitter vid mitt skrivbord och stirrar på pappersluntan framför mig. Jag har läst igenom det två gånger utan att förstå vad dessa sextio år gamla kalkyler ska ha för intresse för Sven. Jag skriver sakta, väldigt sakta, det meddelande som morfar bad mig att skriva. Ska jag verkligen skicka det här? Har jag inte gått och blivit vidskeplig och irrationell? Har jag börjat tro på underverk? Mirakler? Skulle morfar vakna upp ur sin demens? Omöjligt. Och bara för några minuter för att sedan slockna när mor ankommer? Det kan inte vara möjligt. Jag måste ha drömt. Eller har jag blivit schizofren? Hör jag röster som inte existerar? Ser jag sådant som inte händer? Lever jag i min egen tankevärld utan någon koppling till verkligheten? - Ska vi inte gå in? Mamma tittar oförstående på mig medan jag stirrar på den gula husbyggnaden framför oss. Jag nickar och öppnar bildörren varefter mor gör det samma. Vi går med tunga steg mot dörren och det är med distinkta knackningar som jag bankar på dörren. Sven öppnar, trött, förvirrad och skakad. - Hur är det fatt, frågar mor som börjar oroa sig över sin farbrors tillstånd. - Det är bra, jag är lite trött bara. Stig på. Hans händer skakar oupphörligt och hans ben kan knappt bära kroppens tyngd. Jag ställer lite frågor om gården och hur övergången till barnen har gått. Han svarar att det är skönt att bli av med allt pappersarbete och alla krångliga regler. Nu äger det äldsta barnet gården och Sven och hans fru bor nu på undantag. Svens fru Laila bjuder på kaffe och bullar och är glad som en lärka. Hon berättar om den senaste seansen i församlingen då man frammanade Jesu ande till den frälsade bygden. Jag nickar och tänker i mitt stilla sinne att religionen förvisso är en ridå av fåniga illusioner men ger människan stora förutsättningar att finna en mening med sin menlösa tillvaro på jorden. När predikan är över och vi druckit vårt kaffe frågar Sven om vi vill följa med ut på gården och titta lite. Vi tackar ja till erbjudandet och vi går ut till farstun för att klä på oss. Det första vi får åse är ladugården som står helt öde. I ett hörn längst bort står några hästar, men enligt EU-regler ska de inte få stå där längre vilket ställer bonden inför ett val mellan att sälja hästarna och satsa på något annat eller att riskera hela sin tillvaro genom att öka sin upplåning än mer för att därmed investera i regelriktiga stallar åt våra fyrbenta vänner. I resten av ladugården ligger allt möjligt bråte från den aktiva djurtiden. I nästa etapp får vi dock se resultatet av mänsklig aktivitet, två fyllda silosar. Sven berättar med stolthet om hur mycket jobb han och sonen har lagt ned för att inbringa all säd. Han berättar också om hur mycket hans arbete har ökat gårdens värde från den tiden då han tog över efter sina föräldrars bortgång till nu när han lämnat över gården till sina barn. Det märks på tonfallet att detta är något som Sven lever på. Vetskapen om att ha förvaltat egendomen väl och lämnat över något bättre till nästkommande generation. Jag kan inte låta bli att glädjas åt framgången trots vad min morfar sagt om bedrägeriet. När vi närmar oss den tredje anhalten ändras tonfallet i Svens tal till en blandning av skräck och sorg. Jag noterar förvandlingen och förundras över att detta är en och samma människa. När han öppnar dörren till logen där han och sonen förvarar allt hö som hästarna behöver har hans darr på händerna återkommit. Hans berättelser blir mindre nyansrika och han blir mindre angelägen om att förtälja något om byggnaden och dess historia. Jag ställer några frågor men märker att jag mest får undfallande svar. Jag ger därför upp och börjar se mig omkring. Jag har alltid njutit av interiören i gamla logar och lador. Plötsligt säger Sven: - Det var här! - Va? Jag är helt perplex. - Det var här han hittades. - Vem? - Det var Lars som fann honom här. Hängandes under den där nocken där. Det börjar gå upp för mig och mor att Sven talar om Axel som före uppdelningen av föräldrarnas egendom tog livet av sig. - Han hängde sig. Lars blev aldrig sig lik efter att hittat honom här, och Lars har ju aldrig varit riktigt riktig. Jag och mor vet inte riktigt vad vi ska säga. Sven har stått förstelnad på ett och samma ställe och stirrat upp mot nocken där Axel frivilligt avslutat sitt liv för sextio år sedan. När vi väl tagit oss in i stugvärmen igen är det svårt att få kontakt med Sven. Han går som i koma medan Laila är sitt vanliga jag och märker ingen skillnad. Jag tar upp mitt fickur för att se om det börjar bli dags för hemfärd. Då förstelnas Sven och utropar högt: - Var har du fått tag på den där? - Den har jag fått av min morfar. - Men… men… det är ju Axels klocka. - Axels? - Men det minns du väl Sven, inflikar Laila. Han, alltså din morfar, fick ju den tilldelad vid testamentsuppläsningen. Har du glömt det? Sven är blek och har svårt att fokusera blicken. Han sätter sig matt på en stol. - Det minns du väl, upprepar Laila. - Ja, nu när du nämner det så, svarar Sven släpande. - Vill du se på den? Jag räcker fram den, men Sven skriker nej och slår uret ur min hand. Den åker ned på golvet med en stor duns och glaset går sönder. - Men vad gör du, utropar Laila. - Förlåt, jag… - Det är lugnt, säger jag lugnande samtidigt som jag känner en känsla av sorg som är så stark att jag håller på att gå sönder. Jag sätter mig ned för att plocka upp bitarna och upptäcker att en monokel låg i fickuret. Jag plockar upp det och studerar det. - Vad är det här, frågar jag med en betoning på varje stavelse. - Få se! Det är Laila som ber att få studera monokeln närmare. Men hon kan inte ge något konkret svar medan Sven inte ens vill titta på monokeln. Laila säger dock: - Ögat är själens fönster. Då jag vet hur Laila är fäster jag ingen större vikt vid hennes tal. På hemvägen sitter jag och mor först tysta. Efter en halvtimme avbryter mor tystnaden. - Vad var det som hände idag? - Jag vet inte. - Sven var jättekonstig. Och sedan den där monokeln i ditt ur. Vad kan det betyda? Jag rycker på axlarna. - Att Sven ännu inte har släppt det där som hände för sextio år sedan. - Men det hade väl inte morfar heller innan han insjuknade? - Nej, den där individuella handlingen har följt dessa två under hela deras liv. - Varför gjorde han det? - Axel menar du? Ja, som jag har förstått det kunde han inte själv hantera gården. Han mådde inget bra. Han var nog deprimerad och var under vissa veckor totalt handlingsförlamad. Han lät gården förfalla. Och när Sven erbjöd sig att köpa ut honom blev han förbannad och försökte undvika en försäljning genom att dela gårdsarbetet med Nisse. - Men morfar ville inte? - Nej, och han hade just träffat Saida och hon ville inte bosätta sig i Halmstad. Helst ville hon bo i en stad, men så blev det ju aldrig. - Nej, svarar jag dystert. - När den utvägen inte fanns återstod enbart den enklaste av alla utvägar – döden. - Men varför var morfar arg på Sven? - Han var besviken på priset. Han ansåg att Sven fick gården för billigt. - Fick han det då? - Vet faktiskt inte. Men jag vet att far hade mycket skulder under den perioden och att han via arvsuppdelningen blev skuldfri. - Morfar förlät aldrig sin bror? - Jo, när han låg på sjukhus, någon månad innan sjukdomen tog honom helt, ville han dra ett streck över alltihop. - Vad bra? - Ja, fast de övriga syskonen var besvikna på Svens respons. Han sade inget. Han bara stod där. Han tog inte emot den utsträckta handen. - Han kanske hade skuldkänslor? - Ja, eller också ansåg han sig vara befriad från skuld. - Tror du verkligen det, efter allt vi har sett idag? Han mår ju uppenbarligen inte särskilt bra. - Nej, han gör inte det. Vad var det med monokeln? Varför var han så rädd för ditt fickur? Jag blir återigen svarslös. Det känns som att jag återser brottsplatsen. Det känns som att jag gjort något brottsligt, i alla fall något fel. Men jag kan inte riktigt sätta fingret på vad jag gjort som är fel. Jag stiger in på morfars rum efter ha hälsat på personalen. - Hej morfar! Nu har jag gjort det du ville. Inget svar. - Morfar? - Ja, svarar morfar något frånvarande. - Jag är här och hälsar på dig. - Vem är du? - Ditt barnbarn. Jimmy. - Jaha, svarar morfar släpande och ointresserat. - Nu har jag gjort det du ville. - Vaddå? Det är omöjligt att få kontakt med honom. Har jag inte drömt alltsammans? Har jag inte inbillat mig det hela? Inte kan väl morfar ha… Fickuret! Det måste vara fickuret. Morfar vaknade till av fickuret och Sven blev fullständigt spak när han såg uret. Det måste vara något särskilt med mitt fickur. Jag havlar upp det nu trasiga fickuret ur bröstfickan och studerar effekten. Inget händer. Men vad f-n! Vad är det här? Håller jag på att tappa greppet? Tror jag verkligen på det här? Glaset på fickuret sitter löst och jag råkar tappa det i golvet. Jag hukar mig ned för att ta upp det från golvet och när jag gör det märker jag att något faller ur min bröstficka. Monokeln faller ur och snurrar runt på golvet. Plötsligt säger morfar: - Har du gjort det jag bett dig om? - Va? Jag reser mig snabbt upp och ryggar tillbaka ett steg. - Jag bad tidigare om en tjänst. Har du glömt det? - Öh, nej, svarar jag något osäker. - Så… - Jag har gjort det du bett mig om. - Bra. Monokeln! Det måste vara monokeln! - Jag har en till tjänst att be dig om. - Verkligen? - Ja. - Varför gör du det här? - Därför att jag vill uppnå frid. Jag vill försonas med det förflutna. Få allting överstökat. Du vet hur jag ältade det här med Axel? - Jag känner till det. Men jag känner också till att du försonades med Sven innan du överrumplades av denna dj-vulska sjukdom. - Försonades? Då vet du väl också att han, Sven, inte tog emot den utsträckta handen? - Ja, men varför gjorde han inte det? - Därför att han är en tjurskalle. Han vägrar erkänna sina fel och brister. Han gjorde fel mot Axel. - Axel var sjuk… - Ja, men han kunde ha hjälpt honom. - Du med… - Så du menar att allt är mitt fel. - Nej, jag menar att Axel är den som ska stå till svars för sitt val. - För sitt val? Morfar höjer sin röst. Jag blir förskräckt över humörsvängningen och känner inte igen morfar som under hela sitt liv alltid var så harmonisk. - Du vet uppenbarligen inte vad som hände? - Jo, Axel var deprimerad och sjuk. Han kunde inte sköta gården och tog sitt liv. Han hade bett dig att sköta gården tillsammans med honom för att undvika att Sven fick överta gården. Men du och din dåvarande flickvän ville inte. Det valet har du ältat under hela ditt liv. Det är tragiskt morfar, men det var inte ditt fel. - Det var det visst det. Han hade kunnat göra mer. - Va? - Jag hade kunnat göra mer… - Vem är du egentligen? - Din morfar så klart? Jag tittar skeptisk på honom. Jag sänker blicken och får syn på monokeln på golvet. Jag tar upp den och säger: - Vad är det för särskilt med den här? - Vadå? - Monokeln? - Det är väl en vanlig monokel? - Verkligen? Det blir tyst ett tag. - Du skulle köpa in dig i gården med hjälp av din arvsdel? - Ja. - Men du hade ju skulder vid tidpunkten för arvsuppdelningen? - Så? - Då fanns det ju inga pengar att köpa loss de andra med? - Vad vill du få sagt med det? Jag svarar inte. Jag tvekar en stund för att sedan ta till orda: - Du är Axel, va? Eller hur? Jag får inget svar. - Det är ingen idé att du insisterar på något annat. Jag vet vem du är. - Okey, du har genomskådat mig. Men du kan väl inte klandra mig? - Inte? Du har utnyttjat en sjuk man, din egen broder. Skäms du inte? - Och du menar att jag inte har blivit utnyttjad av mina bröder? - Du kan inte klandra dem för allt. Du hade ett val och du valde döden. - De vägrade att hjälpa mig. - Du kan inte begära att någon ska offra sig för din skull. - Lätt för dig att säga. - Jag har aldrig påstått att det är lätt. Jag har aldrig påstått att din lott är rättvis. - Så du tänker inte hjälpa mig? - Nej, det är dags för dig att gå vidare. - Till vad? - Friden och den eviga vilan. - Vad tror du att jag har försökt göra under alla dessa sextio år? Jag vill vidare men jag svävar bara i gränslandet mellan livet och döden. Jag kommer aldrig att få någon frid. - Jo, om du väljer att försonas med ditt öde, ditt val och dina bröders val. Det blir tyst. - Axel? - Ja… - Vad tänker du göra? - Jag vet inte… Efter en stund. - Ge mig monokeln. - Varför? - Därför att jag säger det. - Du måste ge mig ett skäl. - Du din… Axel försöker resa upp Nisses kropp ur rullstolen. Han måttar ett slag mot mig men faller med hela sin kropp mot golvet. Jag vet först inte vad jag ska göra utan stirrar på den kroppsmassa som ligger på golvet. Den kropp som minner om min morfar. Plötsligt vet jag vad jag ska göra. Jag går in på toaletten och tar upp den hammare som min far glömde kvar sedan han hängde upp tavlor i rummet. Jag lägger monokeln på kakelgolvet och slår allt jag har med hammaren. Monokeln går i bitar. Jag sopar upp bitarna och slänger allt i soporna. Går sedan ut till personalen och berättar att morfar just har ramlat. Jag följer med personalen och bevittnar hur de hjälper morfar tillbaka till rullstolen. De kontrollerar om han har gjort sig illa och säger att de ska skicka efter en läkare. Jag säger att jag väntar här tills doktorn kommer. De två vårdarna nickar och lämnar rummet. Min morfar är död…