HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Vägen till könskrig!
 

2005-08-31

1. Egna litterära alster
2. Vägen till könskrig
3. Som norsk skulle jag rösta på höyre
4. Folkpartiets kompromiss och Moderaternas principlöshet
5. Problem med objektivismen
6. Kapitalism är antiimperialism
7. Centerpolitik utan politik
8. Moral i vardagen
9. Är du kränkt nu igen!
10. Amerikanska ROKS attackeras av Phyllis Schlafly
11. Maskulinismen är lika farlig som feminismen
12. Hotel Rwanda

1. Egna litterära alster

Jag har utökat min hemsida med egna litterära alster. Hittills har jag lagt in två noveller och ett utdrag ur en diktsamling.

Här finns den nya sidan

Läs novellen "Livsvalet eller livskvalet"

Läs novellen "Att vara fastlåst i gränslandet"

Läs Tio utvalda dikter ur "Det eviga sökandet efter kontextuell mening"

2. Vägen till könskrig

Som vissa av er läsare redan vet håller jag på att skriva en kritisk debattbok om feminismen. Här kommer en liten inledning till boken:

En ny politiskt korrekt lära har trätt fram på den samhälleliga scenen efter att ha bidat sin tid bakom kulisserna. Efter marxismens totala sönderfall har feminismen tagit över mer och mer av den samhälleliga analysen - klasskamp har blivit könskamp. En av mina teser är att feminismen är en förlängning av marxismen, men det angreppssättet är inte tillräckligt. Feminismen har även börjat rota sig i vårt samhälle. Universitet, politiker, massmedia mm. har börjat gå på tå för denna lära istället för att kritiskt granska den.

Läs hela inledningen till boken här

Om ni vill finna allt jag skrivit om ROKS och könskriget i mina tidigare nyhetsbrev går det att läsa här.

3. Som norsk skulle jag rösta på höyre

Enligt aftenpostens valtest skulle jag rösta på liberalkonservativa partiet Höyre om jag vore norsk medborgare. På andra plats kommer det populistiska och konservativa partiet Fremskrittspartiet och som tredje parti återfinns det liberala partiet Venstre. Centerpartiet hamnar på femte plats efter Kristelig Folkeparti (Kristdemokraterna). De sämsta partierna är, Sosialistisk Venstreparti, Röd valgallianse och Arbeiderpartiet, i den ordningen.

Här kan du också göra testet

4. Folkpartiets kompromiss och Moderaternas principlöshet

Folkpartiets version av en kompromiss är att kräva att alla andra parter i alliansen ska rätta sig efter Folkpartiets pipa. När Moderaterna föreslår 65 % i ersättningsnivåer vill Folkpartiet ha kvar dagens system med 80 % och kompromissen från Folkpartiet är att ersättningsnivåerna ska vara 80 %, åtminstone i två år. Sedan kanske man kan ändra sig. Slutsats: Folkpartiet är inte mogna nog att vara med i alliansen.

Återigen måste jag fråga blöjliberalerna: Vad är poängen med ett maktskifte om ni inte vill ändra på något? Varför vill ni föra sossepolitik? Varför inte fusionera Folkpartiet med Socialdemokraterna om man ändå vill föra samma politik? Tänk att Folkpartiet nu har övertagit rollen som samarbetsförstörare efter Centerpartiet. Måste det alltid finnas ett parti som jävlas med de andra? Är det omöjligt att helt enkelt respektera varandra och kompromissa på riktigt?

När man betänker Folkpartiets lösning på socialförsäkringsproblemet så blir man ännu mindre klok på partiet. Folkpartiet vill öka kontrollen för att upptäcka fusk och menar att man på så vis ska finansiera skattesänkningarna. Det är ett väldigt utbrett fusk som Folkpartiet räknar på. Jag vill påminna om att det fanns ett parti vid namn Folkpartiet och en partiledare vid namn Lars Leijonborg som inför valet 2002 förnekade att det fanns något fusk i sjukförsäkringssystemet. Alf Svensson var en ond moralist som insinuerade att folk fuskar. På enbart två, tre år har fusket brett ut sig så pass mycket att en fuskminister behöver tillsättas. Jag antar att fuskministern ska ha ett fuskdepartement till sitt förfogande, och varför inte en fuskmyndighet. Men vore det inte bra med en utredning också innan man bildar en ny myndighet? Ännu ett bevis på att Folkpartiet inte kan frigöra sig från de socialdemokratiska problemformuleringarna. Förövrigt behövs det nog mer kontroll, men det räcker inte. Man måste även sänka ersättningsnivåerna så att vi någon gång kommer ifrån det här överförmyndarsamhället.

Moderaterna kan i sin tur kompromissa med allting. Det verkar inte finnas något heligt alls. Allt kan man offra för opinionssiffrorna och maktens skull. Marknadshyror - bort. Reformerad arbetsrätt - bort. Avskaffad fastighetsskatt - bort. Hur långt kan ett parti i taktikens namn gå utan att avsäga sig sitt existensberättigande? Hur mycket kan man kompromissa med ideologin? Om partiet ändå kunde vara tydlig i värderingsfrågor och om de kunde göra troligt att de frihetliga visionerna kvarstår såsom Venstre och Anders Fogh Rasmussen i Danmark har lyckats med, då skulle jag köpa den nya strategin. Men nu!

Men trots att jag inte gillar de nya moderaterna och trots att jag inte litar på Machiavellin Fredrik Reinfeldt så finns det fördelar med de nya moderaterna. 1. Moderaterna har blivit mycket tydligare om hur skattesänkningarna ska finansieras. (Och Moderaterna är fortfarande det största skattesänkarpartiet). Man ska sänka bidragsnivåerna för att få plus och minus att gå ihop. Jag tycker dock att Moderaterna under en övergångsperiod skulle kunna stå för ett budgetunderskott för att via dynamiska effekter uppnå budgetbalans på sikt. Men med tanke på att Moderaterna inte har hittat någon lika kraftfull retoriker som Gösta Bohman kan det bli problem med en sådan politik. 2. Moderaterna tar mer hänsyn till människors rädsla för förändringar. Men efter dessa två punkter är det inte så mycket mer.

Flip-flop är något som Moderaterna och Folkpartiet har gemensamt.

Moderaterna tar på sig en ansvarsställning (och de andra borgerliga partierna kan få säga vad de vill för att mildra sina sårade egon) och leder borgerligheten vilket betyder att partiet inte kan häva ur sig vad som helst. Men som ni nog alla vet måste en ledare också vara övertygad om sin sak och kan inte enbart vara en maktmänniska. Det måste finnas ett förändringsmandat annars kan sossarna lika gärna få regera vidare. Folkpartiet har inte den positionen och behöver inte bry sig lika mycket om vad de gör. Men det ligger på alla partier att få samarbetet att fungera. Jag skulle kunna ha förståelse för de populistiska utspelen om det vore så att partiet låg nära fyraprocentsspärren. Men så är ju inte fallet. Däremot har Kristdemokraterna och Centerpartiet problem och risken är stor att dessa partier, när det närmar sig valet, blir desperata och förstör sammanhållningen. Detta måste ligga i Moderaternas och Folkpartiets intresse att undvika. Hittills har båda partier varit ansvarsfulla och inte gått emot alltför mycket. Centerpartiet har visat kompromissvilja när det gäller kärnkraften och ersättningsnivåer (till skillnad från Folkpartiet) och Kristdemokraterna har lagt fram ett bra kompromissförslag i kärnkraftsfrågan som tyvärr inte togs emot med några ovationer.

Sedan att media tycker att det är så viktigt att alliansen är överens i allting är underligt eftersom vänsterkartellen inte är det. Varför inte fråga Dr. Persson, Ohly och Westerstrand/Eriksson hur de ska komma överens om utrikespolitiken? EU-politiken?

5. Problem med objektivismen

Jag har nyligen läst boken "My years with Ayn Rand" av f.d. objektivistlärljungen Nathaniel Branden. Kring Ayn Rand och hennes filosofi som främst utvecklades i böckerna "Urkällan" och "Och världen skälvde" växte det fram ett litet kollektiv som diskuterade filosofi, ekonomi och politik mm. Främst gick det ut på att Ayn Rand och Nathaniel Branden som då var hennes intellektuella arvtagare lärde ut den rätta läran för de lärjungar som fanns med i kollektivet. Men 1968 blev Branden, precis som många andra före och efter honom, exkommunicerad från kollektivet. Han hade betett sig omoraliskt och inkonsekvent i förhållande till den objektivistiska filosofin. Låter inte detta väldigt likt en religiös sekt? Lustigt att många objektivister jämför kommunismen med en religion när objektivismen själv agerar som en.

I boken framgår det tydligt att Ayn Rand inte riktigt levde som hon lärde vilket inte är så konstigt. Det är inte humant att tro att människan är fullkomlig. Människan kan sträva efter att ständigt förbättra sig men att utgå från att Ayn Rand uppnått statusen som felfri som hon fick inom kollektivet är att gå för långt. Ayn Rands filosofi i sig försämras inte av dessa inkonsekvenser även om filosofin har sina brister. Men en väldigt allvarlig brist i objektivismen är dess brist på psykologisk förståelse. Ayn Rand hade inte mycket till övers för psykologi och visade det genom en extrem känslokall moralism. Visst är det viktigt att skilja gott från ont, men är det verkligen rätt väg att förakta moraliska misstag? Är det inte bättre att försöka förstå den människa som beter sig omoraliskt och sedan försöka få honom eller henne att förstå att han eller hon har betett sig illa eller bygger sitt liv kring en destruktiv filosofi och attityd? (Inom vissa gränser givetvis, vissa moraliska brott är oförlåtliga. Ex. Mord och våldtäkter.) Nathaniel Branden är till yrket psykolog och har bidragit mycket till att humanisera objektivismen även då han inte betraktas som objektivist av de renläriga. Han har vidare skrivit ett antal böcker om self-esteem, självkänsla, och jag återkommer om dessa böcker i senare nyhetsbrev.

Jag vill nu citera några passager i boken som, enligt mig, visar på de stora felen i objektivismen: "Ayn och jag sade inte: "Lev medvetet. Försök vara så rationell som möjligt. Anklaga inte någon utan några belägg. Var uppmärksam på inkonsekvenser och försök eliminera dem. Gör ditt bästa för att konfrontera det som behöver konfronteras. När du agerar, ansträng dig att ta reda på vad du gör och vilka konsekvenser som kan antas bli följden. Lev ansvarsfullt. Acceptera att du ibland kommer att misslyckas; kollapsa inte i skuld för det uppfyller ingen värdefull mening. Ta dig samman, identifiera dina fel och försök förbättra dig i framtiden." Detta skulle ha varit ett genuint rationellt råd. Men vad vi sade var i själva verket: "Var rationell 24 timmar om dygnet och i varje aspekt; det finns inga ursäkter att inte vara det. Roten till all ondska är undanflykter. Värdera din egen moraliska perfektion över allt annat." Detta är två olika kommunikationssätt med förutsägbara konsekvenser." (s. 221-222) (Egen översättning)

Det stora med Nathaniel Branden är att han står för sina misstag och att han undviker hybris. Han klandrar sig själv lika mycket som han klandrar Ayn Rand (ibland mer). Till skillnad från Ayn Rand ägnar inte Branden sig åt att efterhandskonstruera och rationalisera sitt beteende för att i efterhand rättfärdiga det hela. Grunden till konflikten mellan Ayn Rand och Nathaniel Branden var att Rand och Branden hade en kärleksaffär trots att båda var gifta. De hade dock varit så rationella att de hade kommit överens med sina respektive make/maka att Rand och Branden skulle ha ett kärleksförhållande. Det irrationella som strider mot det som står i "Och världen skälvde" är att de ljög för omgivningen och kollektivet. Ayn Rand var rädd om sitt rykte vilket är en mer altruistisk inställning än en egoistisk. Inte nog med det, Ayn Rand försökte också tidsbestämma relationen till två år framåt. Relationen kom dock att bestå en längre period. När Branden bröt några år efteråt efter att ha förälskat sig i en annan yngre kvinna (Ayn Rand var 25 år äldre än Branden) blev Ayn Rand rasande och ägnade resten åt sitt liv till att försöka förstöra för Branden. Knappast en objektivistisk inställning. Men allt detta förtar givetvis inte Ayn Rands storhet och intellekt. Rand var ett stort geni som skapade ett av de mest konsekventa filosofibyggen som existerar.

Besök Nathaniel Brandens hemsida

6. Kapitalism är antiimperialism

I boken "Schumpeter - Om skapande förstörelse och entreprenörskap" framkommer en intressant teori om imperialismen som här definieras som "... en tendens hos staten till ständig expansion via våld och utan ett bestämt slutmål". Här passar kommunismen och nazismen in alldeles utmärkt medan USA mer kommer betraktas som en bromskloss i denna expansion. Kapitalismen leder också till att staten får mindre utrymme att expandera vilket också är en väldigt effektiv bromskloss mot imperialism. Slutsatsen är alltså: Ju mer kapitalism desto mindre imperialism. Schumpeter menade också att imperialismen uppstod "när en grupp med kontroll av statsapparaten endast kunnat överleva genom ständig expansion via krig." (s. 22 i Swedbergs inledning)

Jag återkommer mer om Schumpeters intressanta idéer.

7. Centerpolitik utan politik

Lite grovt skulle man kunna beskriva mig som en förespråkare av centerpolitik utan politik. Jag känner en stor samhörighet med centerpartister men jag har svårt att fördra deras starka tro på staten som problemlösare. Regionalpolitiken är det bästa exemplet, men tack vare federalismen har denna del av Centerpartiet fått en mycket undanskymd roll och förhoppningsvis kommer den destruktiva regionalpolitiken att slopas i partiets ideologiska värld. Givetvis är det bättre att satsa på egenmakt för alla i hela landet vilket Maud Olofsson förstår. Människors valmöjligheter ska inte begränsas av staten utan människor ska kunna bosätta sig där de vill, vilket givetvis inte betyder att man ska kunna bo i ett slott om man inte har råd med det. Det betyder att människor ska få behålla sina välförtjänta slantar och lägga dessa pengar där de passar var och en. Staten vet inte bäst!

Det finns något sunt hos centerpartister. Ett sunt förnuft. En jordnära attityd. Inga stora destruktiva utopier, även om det tyvärr finns en farlig falang av kulturradikaler och feminister i partiet. Men dessa personer är främst stockholmsfixerade och satsar allt på att göra en politisk karriär. Sådana människor har jag svårt för oavsett parti. Men detta är alltså förklaringen till varför jag så länge håller mig fast i Centerpartiet. Moderaterna och Folkpartiet är för centralistiska och vill dra upp gränser uppifrån. De har en överdriven tro på rationalistisk centralplanering och de verkar tro att större alltid är bättre. De har också ofta en väldigt överlägsen attityd. Kristdemokraterna skulle jag nog kunna komma bra överens med men religionen är för mig en väldigt hög tröskel.

Som en beskrivning av min syn på politiken kommer jag här att citera ur Johan Hakelius bok "Förmögen till värdighet" som handlar om den tyske ekonomen och filosofen Wilhelm Rökpe. Han är en av de som ligger bakom det tyska undret efter andra världskriget som sedan bröts av socialdemokraten Willy Brandts regleringsiver. I boken jämförs Röpke med ett antal författare, ideologer, ekonomer m.fl. När Hakelius jämför Wilhelm Röpke med den libertariane ekonomen Ludwig von Mises berättar Hakelius en anekdot som på pricken förklarar min ideologiska ståndpunkt.

"En dag efter krigets slut besökte ekonomen Ludwig von Mises sin kollega Wilhelm Röpke i Genéve. Röpke föreslog en promenad och när de två passerade kolonilotterna förklarade Röpke historien bakom dem. (Tidigare i boken beskriver Hakelius situationen i Schweiz och i Geneve under andra världskriget och att det rådde brist på mat. Lösningen på detta blev kolonilotter på stadens mark. Kolonilotterna kom sedan att kvarstå efter kriget eftersom en kamratlig kultur växte fram kring dessa kolonilotter - min anm.). Mises lyssnade medan han granskade de många stadsborna i färd med att rensa och vattna sina land - ett par löpmeter morötter här, några rader lökar där. Så gav han sitt omdöme, med en skakning på huvudet:
- Ett mycket ineffektivt sätt att producera matvaror på.
- Kanske det svarade Röpke, men kanske också ett mycket effektivt sätt att producera mänsklig lycka."

Ekonomi är viktigt men man får aldrig glömma att det finns värden bortom utbud och efterfrågan.

Läs om Wilhelm Röpke här

8. Moral i vardagen

Filosofi och moral är inte enbart abstrakta resonemang om rätt och fel utan ska även tillämpas i konkreta och vardagliga sammanhang. Jag har tidigare diskuterat mentaliteten bakom beteendet att slänga skräp på backen för att låta någon annan ta upp det.

En annan diskussion handlar om hur olika konsumtionsval ska vila på filosofiska grunder.

Nu ska jag ta upp några andra frågor. Har man rätt att förbjuda en katt att vara på en viss gård? Har en hund rätt att gå lös? Har människor rätt att döda djur och äta djur?

Jag har haft en diskussion med en vän om vilken rätt en tomtägare har att förbjuda katter att vara på tomten. Jag ansåg att en tomtägare har rätt att skrämma bort katten, framförallt om människor på tomten är allergiska, på grund av äganderätten. Men de har inte rätt att kräva av kattägaren att katten ska portförbjudas. Varför? Ansvar utan makt. Hur ska man kunna förbjuda en katt som är självständig och har en egen vilja att inte beträda en viss gräsplätt? Då blir svaret att man får stänga in honom? Med vilken rätt? Den enda gången jag kan tänka mig en sådan lösning, eller till och med lösningen att döda katten, är när valet står mellan människans liv och kattens liv. Om det inte finns någon tredje lösning än dessa två får katten ge vika.

Varför? Jo, därför att människan har en större förnuftsförmåga än djur och har därför den viktiga uppgiften att förvalta miljön och djurlivet. Detta ger människan en särställning. Att människan hittills inte har skött sig särskilt bra är inte ett argument emot denna inställning. Skillnaden mellan människor och djur är att människan kan planera, systematisera, ifrågasätta, skapa nytt och är mer medvetna än djuren. Detta ger potential till både utveckling och katastrof. Hittills har vi ändå utvecklat mer än förstört även om det finns många människor som gör sitt bästa för att ändra på den saken.

Men vad händer med den förståndshandikappade? Jo, han eller hon får samma status som människan eftersom han eller hon tillhör människoarten. Alla människor som föds har en potential att bli medveten. För vissa människor uppstår fel vid födseln vilket inte betyder att man ska låta den människan gå under. Precis som att man bör försöka bota den som är sjuk. Se där, ännu en skillnad mellan människor och djur. Människor har kapacitet och förmåga att ta vara på de "svaga" och de som inte själva klarar sig. I djurvärlden är det främst darwins lagar som råder.

Nåväl, har man då rätt att låta en hund gå lös? Nej, inte i tätbefolkad bebyggelse eftersom det skrämmer vissa människor och vissa hundar kan få för sig att bita människor eller andra djur. I glesbygd och skog är det okey så länge hundägaren har kontroll över hunden. Ett exempel från min egen verklighet är en idiot till hundägare som inte hade pli på hunden vilket ledde till att hunden bet ihjäl vår kanin. Någon kompensation fick vi inte. Om en katt klöser dig väldigt illa och kanske biter dig bör kompensation från djurägaren utdelas. Samma sak om en katt lyckas äta upp en fågel som ni har i en bur. Det finns fler exempel.

Har då människor rätt att äta djur? Ja, eftersom vi är köttätare som ingår i kretsloppet. Om vi från början var köttätare eller inte gör det samma eftersom evolutionen ingår i naturens kretslopp. Människor behöver kött för att leva och må bra. Vi klarar oss inte på enbart vegetabilisk föda. Dessutom kommer djur att ätas av andra djur eller dö ut om inte människor tar hand om dem. Vad är då poängen? Och vad får dig att tro att människan står utanför naturens kretslopp bara för att människan är mer medveten?

Varför skulle då inte människor ha rätt att äta djur? Så länge vi inte skadar djur i onödan har vi rätt att äta kött. Samma sak gäller djurförsök. Djurförsök för att utveckla mediciner är moraliska eftersom det räddar människoliv. Men djurförsök för att utveckla sådant vi egentligen inte behöver såsom kosmetika är omoraliskt. Vill ni ha kosmetika får ni själva ta kostnaderna för det. Människans position i världen ställer krav på oss att behandla djur väl. Det ligger dock inte på oss att tvingas äta sallad bara för att ett lejon ska kunna äta våra får.

9. Är du kränkt nu igen!

Anna Ekelund har återigen skrivit en bra krönika i Aftonbladet om den inflation som råder inom diskriminerings- och kränkningsbranschen. Finns det någonting som inte är kränkande? Var då god och upplys mig om vad det skulle kunna vara.

Några bra citat:

"När vi lägger all skuld utanför oss själva mister vi kontrollen över den. Bättre att svälja förtreten. Låta oss kränkas ibland men inse att det inte är hela världen. Inte gråta eller ta till våld. Inte stämma. Sluta sjukskriva oss för minsta lilla. Nästa gång någon ger dig fingret, le. Livet är för kort för vrede."

"Kränkning är som voodoo. Fungerar bara om man låter det fungera. Vi bör inse det fina i att kunna låta saker passera."

Läs krönikan här "Blir du kränkt nu lille vän?"

10. Amerikanska ROKS attackeras av Phyllis Schlafly

Jag har tidigare skrivit om Phyllis Schlafly här.

Hon har i en artikel på eagleforum skrivit om VAWA (Violence Against Women Act) som är en motsvarighet till svenska ROKS. Precis som ROKS kräver VAWA att män tar ett kollektivt ansvar och en kollektiv skuld för vad en minoritet män gör. De utgår från att män systematiskt förtrycker kvinnor. De förespråkar en manshatande ideologi och de strävar efter att krossa kärnfamiljen. De motsätter sig hjälp till män som misshandlar eftersom det skulle betyda att kvinnor får skylla sig själva vid en misshandel. (Logik?) De motsätter sig också att män som misshandlas av kvinnor i hemmet inte ska få någon hjälp trots att många undersökningar visar att kvinnor är lika aggressiva och våldsamma som män. De sprider myter om hur vanligt kvinnomisshandel och våldtäkter är för att skapa material till skrämselpropaganda. De vill också sälja ut rättssäkerheten för att få fler fällda för våldtäkter och misshandel.

Precis som i Sverige blir professorer som talar om biologiska skillnader utskällda och bannlysta. Men när feminister talar om skillnader som går ut på att män har det i sig att slå kvinnor då är det få som protesterar. (Om det inte visas i tv förstås, för då kan även den trögaste av alla politruker fatta vad det handlar om.)

Det är intressant att se att ROKS inte enbart är ett svenskt fenomen.

Läs artikeln här

11. Maskulinismen är lika farlig som feminismen

Det finns en marginaliserad inriktning som jag kallar maskulinism som resonerar ungefär som feminister gör fast tvärtom. Det är, enligt maskulinisterna, män som förtrycks av kvinnor eller av samhället eller av kulturen. Makten finns någon annanstans. I strukturerna. Män uppfostras till försvarare av familjen och är dömd till att evigt slava under familjens ok. Män dör oftare än kvinnor på grund av att män har farligare arbeten och för att de ska försvara familj och fosterland. När argumentet mot feminismens myter om lönediskriminering är dels att det är omöjligt att identifiera och mäta alla variabler för att därmed fastslå att diskriminering förekommer och dels att ingen tvingar kvinnor att arbeta i offentlig sektor och i serviceyrken blir diskussionen om livsfarliga arbeten annorlunda. Feminister brukar tala om uppfostran, dockor och rosa täcken när de ska förklara könsskillnader. När maskulinister talar om farliga arbeten då gäller inte längre definitionsproblemen. Det enda som räknas är antalet döda. Andra variabler såsom förslitningsskador är inte värda att tas med i beräkningen. Givetvis är det ju så att i en jämförelse mellan en död och en förslitningsskada så är det ju döden som är värst. (Här förutsätter vi viljan till liv. De som inte vill leva får själva avgöra frågan om liv eller död. Det viktigaste är att ingen annan tar det beslutet.) Men vad händer om det är 50 döda och 5 000 förslitningsskador? Hur värderar man detta i en matriarkats- respektive patriarkatskalkyl? Ingen feminist och ingen maskulinist har kunnat svara på dessa frågor utan ägnar sig mest åt att insinuera saker utan några belägg.

Denna diskussion har uppstått på Antifeministiska Samfundets forum där en debattör länkade till min recension på Warren Farrells bok "The myth of male power".

Läs recensionen här!

En maskulinist tyckte att jag hade fel i följande formulering: "Ett exempel är att män offras i krig utan att nämna att många kvinnor dör och våldtas i krig."

Tydligen är det fel att kräva av en författare att se till båda sidor och inte enbart till det ena. Att helt enkelt vara nyanserad. Felet var också att jag inte förstått att döden alltid är värre än våldtäkter. Jag håller delvis med men invänder att en våldtäkt faktiskt kan vara värre än döden. All smärta är inte bättre än döden. Detta måste tas med i en diskussion om vilket kön som har det värst. Dessutom måste vi ta hänsyn till antalet döda och antalet våldtagna.

Personligen avskyr jag diskussioner om vem som har det värst. Det är bättre att identifiera problemen och sedan lösa dem istället för att utse ett kollektiv av syndabockar eller att skylla allt på samhället och "någon annan". Jag tror att det hela jämnar ut sig mellan könen. Ingen är underordnad och förtryckt (förutom vissa specifika grupper under tillfälliga perioder). Det finns en marginell skillnad mellan antalet män och antalet kvinnor (det finns fler kvinnor än män) och detta kan ha en biologisk orsak. Men maskulinister såsom Warren Farrell (som jag i övrigt uppskattar väldigt högt) utgår från att det enbart är sociala orsaker. Om det vore så att så pass många män dör då skulle ju det synas när man tittar på antalet män och kvinnor. Eller? Och tittar man på den förväntade livslängden har män börjat komma ifatt kvinnor vilket tyder att utvecklingen går åt rätt håll.

I diskussionen framgick också att den statistik som presenteras från bland annat FN utgår från att det främst är kvinnor och barn som dör i krig. Jag har sett statistik som gör åtskillnad mellan kvinnor och barn men kan inte på rak arm hänvisa till den. Jag ber om att få återkomma när jag har samlat in statistik till min kommande bok. Men till dess kan ju maskulinister ge belägg för att det är fler pojkar än flickor som dör i krig. Detta måste ju vara premissen när maskulinisten antar att det inte är fler kvinnor som dör i krig än män. Låt oss säga att man räknar bort pojkarna, som borde vara ungefär hälften, hur ser då statistiken ut? Om vi bör anta andra förutsättningar måste maskulinisten presentera belägg för att färre flickor än pojkar dör. Eller menar maskulinisten att väldigt få kvinnor dör i krig. Då måste belägg redovisas även där.

Du kan läsa diskussionen här!

Det stora misstag som maskulinister och feminister gör är att enbart vända på de stenar som passar dem. Att enbart använda de perspektiv och leta efter de fakta som passar in i den förbestämda mallen.

Hur ska en antifeminist kunna hålla dessa farliga kollektivister stången? Man vill ju inte riskera att låta som en feminist vilket jag faktiskt gör i detta inlägg.

12. Hotel Rwanda

Jag har nyligen sett en film som för en gång skull engagerade mig och försatte mig i ett tillstånd av fasa över mänsklighetens ondska. En igenkännande känsla slog mig och jag kunde se flera paralleller mellan det som hände i Rwanda 1994 och i Nazityskland 1933-1945. Folkslag stämplat i passen. Extrem hatpropaganda mot en folkgrupp. En etnisk rensning som syftade till utrotning. Mycket ondska men ändå några exempel på godhjärtade och modiga människor. Även i Rwanda fanns det en Schindler. I filmen och i verkligheten heter han Paul Rusesabagina.

Nu hann ju, som tur är, inte konflikten bli lika förödande för den afrikanska befolkningsgruppen tutsier som det blev för judarna i nazityskland. Tutsirebellerna lyckades besegra hutuernas armé och tvinga dem över gränsen till Kongo (Zaire).

Skillnaderna mellan tutsier och hutuer finns i språk, kultur och kroppsbyggnad. Hutuer är mer småväxta och tutsier mer resliga. Hutuer är främst jordbrukare och många tutsier var aristokrater. Efter att kolonialmakten Belgien lämnade landet 1962 tog hutuerna makten i landet. Tidigare hade den belgiska kolonialmakten valt ut ledare med vissa egenskaper såsom resliga och kraftiga män. Tutsierna lyckades efter Belgiens tillbakadragande tillsäkra sig vissa rättigheter med hjälp av militär styrka. Men militanta hutuer motsatte sig dessa rättigheter och startade en massaker som slutade med att över 800 000 tutsier mördades, främst med machetas. Efter att tutsierna som jag tidigare nämnt lyckats besegra hutuerna har en tutsier vid namn Paul Kagame fått en dominerande maktposition.

Makthavaren Jean Kambanda, en hutu, dömdes av FN:s krigsförbrytartribunal 1998 till livstids fängelse för folkmord och brott mot mänskliga rättigheter. Andra hutuer på lägre nivåer har i Rwanda dömts till döden. Hutuer har försökt att överta makten igen utan resultat och vissa grupperingar ägnar sig till och med åt terrorism. Konflikten spred sig också till Kongo (Zaire) där tutsier förföljts av hutuer och tvingats fly över gränsen till Uganda där landets president har en tutsisk bakgrund.

Västvärlden har ett stort ansvar för vad som hände i Rwanda. Bill Clinton valde att inte engagera sig i konflikten efter fiaskot i Somalia och FN demonstrerade som vanligt sin handlingsförlamning.

Jag rekommenderar att du ser denna film, om du inte redan har gjort det, och att du sedan läser Per Ahlmarks alla böcker. Efter det går det inte att ignorera det som händer i världen och alla illusioner om FN slås i småbitar.

Läs vad jag tidigare skrivit om Per Ahlmarks bok "Det är demokratin, dumbom".

Filmens officiella hemsida

/Fredrik Runebert





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|