HemVem är Runebert?NyhetsbrevsarkivAnalys av CenterpartietEgna litterära alsterLitteraturanalysFavoritlänkarLäsarundersökninge-mail me

Ayn Rand - The art of fiction
 

Ayn Rand som är den filosof som på allvar har fört fram den aristoteliska traditionen går även inom litteraturanalysen i Aristoteles fotspår, även då Ayn Rand har utvecklat tankegångarna och skapat ett mer sammanhållet system. Ayn Rand ingår, enligt henne själv, i den romantiska traditionen då hon beskriver människor som de skulle kunna vara och inte enbart som de är just nu vilket är naturalismens och realismens främsta fokus. Ayn Rand anser dock att realismen är viktig på så sätt att det är viktigt att utgå från det som existerar men att detta inte betyder att det alltid kommer att se ut som det gör idag.

I ”The art of fiction” beskriver Ayn Rand hur processen att skriva en bra roman går till. Som hjälpmedel använder hon exempel och citat från sina egna böcker samt andra författares verk såsom Victor Hugos. Hon citerar både bra litteratur och dålig litteratur för att därmed kunna illustrera hur man bör skriva och hur man inte bör skriva. Boken är väl värd att läsa och det finns mycket att lära av den stora mästaren som skrivit klassikern "Atlas shrugged". Problemet med Ayn Rand är dock att hon är för dogmatisk och tar till exempel fullständigt avstånd från humor riktat mot det goda därför att det eroderar betydelsen av våra fundamentala värden. Jag har svårt att se detta, humor kan visst bevara viktiga värden om humorn är intelligent.

Ayn Rand utgår från att inspirationen inte är något som människan fått till skänks av Gud eller något annat kringsvävande andeväsen eller att det är medfött utan Ayn Rand utgår från att inspirationen härstammar från det undermedvetna. Precis som språket måste läras in för att sedan användas automatiskt måste författarskapet bygga på att man tar in information för att sedan låta orden flöda under själva skrivprocessen. Att en författare ska låta orden flöda betyder inte att författaren inte ska vara kritisk mot sitt eget verk och att författaren inte ska sträva efter att redigera och förbättra formuleringarna. Det betyder att författaren först ska låta orden flöda och sedan låta varje ord vägas på vågskål och eventuellt bytas ut mot något bättre. Det måste tas i rätt ordning.

En viktig grund för ett skönlitterärt verk är temat som är en abstraktion. Denna abstraktion måste inte vara filosofiskt men varje tema bygger på vissa premisser och värden. Dessa värden, eller abstraktioner, ska konkretiseras för att ge läsaren en möjlighet att summera de olika konkreta händelserna till en abstrakt slutsats. Med andra ord börjar författaren med en abstraktion och bryter ned den till konkretioner medan läsaren först får kontakt med konkretionerna för att sedan summera dessa till en abstraktion. För att uppnå en konsekvent sammansatt roman måste författaren kunna växla mellan abstraktion och konkretion. Abstraktioner utan konkretiseringar är flytande abstraktioner som inte ger några djupgående förklaringar till varför en person gör som han/hon gör.

Temat är själva avsikten med romanen. Varje kapitel ska integreras i förhållande till avsikten. För att uppnå detta krävs en plot där författaren presenterar temat. Plot kan även definieras som en medveten och logisk progression av händelser. För att lyckas med detta är det viktigt att skapa plot-teman där den essentiella, grundläggande, linjen av händelser dras upp. Varje kapitel bör ha ett plot-tema för att försäkra om en konsekvent sammanförd plot.

Premissen för en god plot och plot-tema är att människan har en fri vilja och att människan därmed inte är en produkt av naturen. Naturen har ingen fri vilja och därför anser Ayn Rand att naturalismen, som spaltar upp alla detaljer i naturen och där människan inte har någon fri vilja utan är predestinerade att agera på ett visst sätt, är en meningslös genre. Determinism ger inget handlingsutrymme.

Handling och agerande är väldigt viktigt eftersom rationella människor har mål (purpose) som de vill uppnå. För att det ska bli en bra roman krävs det motstånd och hinder. En konflikt mellan två motsatta krafter. Det kan vara inom en människa eller mellan två människor. För att sammanfatta det hela behövs en kamp som uppstår ur en konflikt och som till slut leder till ett klimax där konflikten upplöses. Den genre som tar detta på allvar är enligt Ayn Rand romanticismen som likt Aristoteles sätter handlingen i förgrunden till skillnad från naturalismen som främst utgår från karaktären.

Att skapa konflikter är alltså en viktig uppgift för en bra författare. För att verkligen skapa den ultimata konflikten bör författaren fråga sig: ”Har jag gjort allt för att försvåra aktörernas agerande och upplösande av konflikter?”.

Ayn Rand strävade efter att skapa ett filosofiskt och psykologiskt djup där kärnan av människors motiv avslöjas för läsaren. Det räcker inte att enbart ge en ytlig beskrivning av en människas motiv utan författaren måste förklara varför en människa är girig. Som en illustration tog Ayn Rand upp löken med sina olika lager. Naturalismen tar bara bort ett lager och låter det hela vara med detta. Romantismen tar bort fler lager och den ultimata författaren når ända till lökens kärna. Det är detta som kallas karakterisering, att bestämma vilka egenskaper och motiv varje aktör i boken har.

Nu har vi främst uppehållit oss vid frågan vad. Temat handlar om vad författaren har för avsikt med boken. Ploten och plot-temat beskriver detta vad mer ingående och karaktäriseringen har avslöjat ännu fler detaljer. Nu kommer frågan hur. Hur ska detta illustreras? Det är här stilen (style) kommer in. Stil kan delas upp i innehållsurval och ordval.

För att bli den författare du vill bli måste du först bli den tänkare du vill bli. Det är själva grunden för att skapa en hållbar stil. För att gå mer på djupet kan man dela upp stil i olika former. En första uppdelning är narrativ och drama. En narrativ är allt som sägs av författaren. Läsaren är inget vittne utan får en anekdot till livs. En dramatisering bygger oftast på en dialog men kan även vara ett händelseförlopp som utspelar sig framför läsarnas ögon. En grundregel är att viktiga händelser i romanen alltid ska dramatiseras. Mindre viktiga detaljer kan författaren avslöja i de narrativa delarna av romanen.

Exposition är en del i stilbyggandet som går ut på att kommunicera kunskap som läsaren behöver för att förstå en scen. En viktig princip här är att förklaringen inte ska visas utan vara osynlig för läsaren. Den ska alltså komma läsaren till hands indirekt.

En annan form av stil är flashback vilket är en scen från det förflutna. En flashback kan vara bra för att ge en bakgrund till ett viktigt möte mellan två aktörer i boken.

Transition eller överföring handlar om hur författaren tar en händelse till en annan händelse. Hur förflyttas karaktärerna från ett rum till ett annat? Metafor är ytterligare en stilform som handlar om en betydelseöverföring från en term till en annan. Detta är ett sätt att visa något och inte bara berätta det. Meningen med metaforer är metafysisk.

De sistnämnda stilformerna är beskrivning och dialog. Karaktärerna bör beskrivas vid sitt första framträdande och dialogen bör utgå från din stil och inte bygga på imitationer.

Min resumé av innehållet i ”The art of fiction” är något tekniskt och diffust uppbyggt. Det kan vara svårt för dig som läsare att ta till dig av rekommendationerna utan att få några exempel som illustrerar vad rekommendationerna innebär i praktiken. Ayn Rand har lagt upp sin bok på så sätt att hon först förklarar det tekniska och sedan exemplifierar det med bra och dåliga texter för att både visa vad man bör göra och vad man inte bör göra. Kort och gott, jag rekommenderar att du som har en seriös strävan efter att bli författare konsulterar Ayn Rand direkt via den pedagogiska boken ”The art of fiction”.





|Hem| |Vem är Runebert?| |Nyhetsbrevsarkiv| |Analys av Centerpartiet| |Egna litterära alster| |Litteraturanalys| |Favoritlänkar| |Läsarundersökning|